Fyra-mils-killen


Vi hade gått och tittat på varandra under ett års tid. Eller rätt ska vara rätt. Han hade gått och tittat på mig. Själv var jag det sista halvåret av min gymnasietid helt blind för min omgivning. För allt och alla. Såg bara mörker och skrämmande svarta hål och var så trasig som man bara kan bli när man faller och faller utan att någon fångar upp.

Det var juni och jag skulle ta studenten efter det som blivit det jävligaste halvåret i mitt liv. Min lägenhet kändes tom och kall och skrämmande efter uppbrottet med Gitarristen, som flyttat ut redan samma dag vi brutit och lämnat mig att komma hem till en tom lägenhet och falla sönder över hela parkettgolvet i skakig chock över att det enda som fanns kvar efter honom var hans doft. Mitt livs förhållande hade trasats sönder, kastats bort och jag visste jag hade skulden. För att jag inte orkade. För att jag inte kunde minnas hur jag varit när jag varit jag. För att jag gjorde honom illa och inte orkade se honom i ögonen och se hur ont det gjorde i honom när jag gång på gång vände mig bort. Inåt.

Och den enda vännen jag egentligen hade, den enda som förstod min tystnad och min rädsla för de svarta hålen, det var Han på Andra Sidan Havet. Han pratade mig igenom sömnlösa nätter och hans förståelse var som en varm hand om ett fruset hjärta. Men han fanns inte där. Han fanns aldrig där när jag som mest behövde. Men han var den enda som förstod..

Tills jag såg honom. Fyra-mils-killen.

Vid det tillfället hade han ännu inte fått just det namnet, för jag hade ingen aning om vem han skulle komma att bli. Första gången han kysste mig, mitt på ett dansgolv fyllt av firande studenter, hade jag ingen aning om att han senare skulle komma att bli så svartsjuk att han skulle gå fyra mil mitt i natten för att ta sig till den lägenhet där jag låg och sov hos en kompis. Jag hade ingen aning om att han skulle väcka mig och dra ut mig i natten och lämna mig gråtandes i leran mitt i en öde park.

Första gången han följde med mig hem, till lägenheten som skrämde mig så, hade jag ingen aning om att jag, drygt ett år efter att vi sagt upp kontakten, skulle höra om hur dåligt han mådde och räcka ut en hjälpande hand till en person som verkade behöva den och sedan ångra mig djupt.

Första gången jag somnade in i hans armar hade jag ingen aning om att samma kille, drygt två år senare, skulle tvinga sig på mig medan jag sov..

Hade jag vetat då allt det jag vet idag hade jag aldrig ens sett åt hans håll den där gången, den där natten då skolans alla 2:or och 3:or samlats i ett kollektivt lyckorus för att dansa och dricka bort natten och hylla den efterlängtade, så kallade friheten. Nej.. Back then hade jag ingen aning. Och jag var vilse och ensam och sökte samma mörker i andra som jag hade i mig själv. Och jag fann det i honom. Vi fann det i varandra. Han förstod min tystnad. Jag förstod hans ilska. Och just därför blev det vi. För att han, till skillnad från Gitarristen, inte klandrade mig när jag vände mig inåt och vandrade i tystnad.

Och nog hade vi våra fina stunder han och jag. Visst hade vi stunder då vi grät av skratt och kippade efter luft och sprang omkring i solen och dinglade med benen i kanalen. Och jag glömmer aldrig hur han dök efter mitt favorithalsband när det fallit under bryggan i kanalen, trots att det var kallt och jävligt och han inte behövde. Eller hur han höll om mig dom nätterna jag skrek ut min saknad och drömde onda drömmar.

Men det var aldrig honom jag tänkte på när det väl kom till kritan. Och jag kände mig aldrig riktigt hemma. Aldrig tillfreds och trygg. Och när jag samma sommar åkte till England en vecka var det inte honom jag saknade, utan Han på Andra Sidan Havet som satt på stolen en bit bort med flickvännen i knät och tittade på mig med sina genomträngande blå.

Och ibland, dagar som idag, tänker jag tillbaks och funderar över hur och varför det hela egentligen tog slut. För jag minns hur det slutade med skrik och tårar och en sönderslagen dörr som än idag bär hålet som vittnar om vårt uppbrott. Och jag minns hur han skrek åt mig att jag var den enda flicka han någonsin älskat, den första, det enda som betydde något. Och jag minns alla svartsjuka samtal som pågick långt efter att vi gjort slut. Och jag minns alla tårar jag grät och hur sönderstressad jag var och hur jag tappade kilo efter kilo..

Det är dagar som idag som jag tänker tillbaks och undrar varför det skulle behöva gå så långt innan jag slutade bry mig. Innan jag slutade försöka hjälpa någon som inte ens försökte hjälpa sig själv. Varför det skulle gå så långt att jag skulle fara illa innan jag vände honom ryggen och kunde säga högt och tydligt till honom, till mig själv:

Du finns inte. Du rör mig inte i ryggen. Du är död för mig.



Annonser

10 kommentarer

Filed under Uncategorized

10 responses to “Fyra-mils-killen

  1. Kram på dig finaste du.

  2. Fan va fint du skriver baby. Även om det är om en svår sak. Önskar jag hade känt dig då. Att jag hade kunnat finnas för dig då.

    PoK

  3. Död är död och kommer aldrig igen!

  4. *pheew* Tack för att du delar med dig. Du har en underbar förmåga att skriva. Tack igen..! 🙂 Kram

  5. Pingback: Om en gitarrist och ett ouppklarat missförstånd | I think it's a Rainbow

  6. Pingback: Om en lärare och en succubus | I think it's a Rainbow

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s