Etikettarkiv: Om förhållanden

Om en lärare och en succubus

Det var vintern 2008 och jag skulle snart lämna Landet Lagom för ett liv i solen. Om detta visste jag emellertid ingenting ännu. Den ansökan för jobbet som skulle förändra mitt liv jag i nattlig impulsivitet skickat hade fallit i glömska. Jag hade just slagit mig fri från det stora svartsjukedramat med Fyra-mils-killen och lämnat honom bakom mig. Jag var fri nu. Helt min egen. Stark. Men ensam ända in i själen. Kände mig övergiven där i den lilla staden vid Vänern, dit jag flyttat för att börja om på ett nytt gymnasium. Jag var ensam kvar, nu när mina vänner valt andra vägar i andra städer och jag i min vilsenhet och obeslutsamhet blivit kvar. Det var då han dök upp. Från ingenstans.

Han kom ofta för att äta lunch på restaurangen där jag då jobbade. Precis samma restaurang i grannstaden där jag lärde känna Den Lilla Farbrorn, men den historian känner ni ju redan. Och hursomhelst hör den inte riktigt hit nu, men dit brukade han komma. Läraren. Alltid samma, lite blyga, leende och vänliga frågor om hur jag mådde. Och så den där blicken, javisst. Det var något särskilt pojkaktigt med den som fick honom att se lite vilsen ut ibland, på något lite charmigt vis. Jag minns den gjorde mig nyfiken, såsom jag ofta blir över människor jag möter.

Ibland när jag tänker tillbaks på den tiden av mitt liv undrar jag vad det egentligen var man såg i mig. Vad det var som var så speciellt med mig att jag dag efter dag följdes av blickar. Vad det var som fick alla dessa manliga pojkar och pojkaktiga män (och ibland bara manliga män) att överösa mig med lappar och komplimanger och blommor från hemliga beundrare och meddelanden på servetter och telefonnummer jag aldrig sparade. Alla dessa otaliga gånger jag blev utbjuden vareviga vecka av kända och okända gäster. Det blev snart ett stående skämt bland mina kollegor. Men jag tackade alltid nej. Vänligt men bestämt. Kanske var det just otillgängligheten som sporrade dom alla att ändå försöka? Jakten, kampen och inte vinsten? Eller så var det kanske de specialbeställda, figurnära klänningarna från Kina och Thailand jag serverade i. Jag vet inte, men jag kan inte sluta undra.

Och inte heller vet jag varför han var den enda av dom alla som fick mig att tänka om. Kanhända var det den där vilsenheten i hans ögon ändå. Kanhända såg jag mig själv där, såsom jag så ofta gjort hos de människor jag sökt mig till. Kanhända var det något jag ville laga även där. Kanske var det mjukheten i hans röst och sättet på vilket han rodnade ibland när han mötte min blick, och höll kvar den lite för länge. Vad det än var så var lappen från honom den enda jag någonsin behöll. Och redan den där första kvällen fann vi varandra, framför de enorma panoramafönstren på berget som vette ut över den sovande stadens glimmande ljus. Vi fann skillnader och än fler likheter. Pratade drömmar och utbytte erfarenheter. Och i honom fann jag en tröstande trygghet. Jag har alltid behövt trygghet för att växa.

En vecka senare var vi inofficiellt oskiljaktiga. Som om vi känt varandra i sju år och inte sju dagar. Jag minns vi åkte kors och tvärs i hans lilla bil och drack ofantliga mängder te och hur vi lyssnade på musik och pratade böcker i timmar. Jag minns hur vi utsträckta på hans vardagsrumsgolv spelade Jenga och försökte lösa livets svåra gåtor och annat som inte riktigt går att finna svar på. Skrattade och grät om vartannat. Taket var högt och allting var spännande. Sju år äldre var han, men ändå så lik mig. Och om jag nånsin mött honom som lärare är jag säker på att han hade varit fantastisk.

Så kom det där telefonsamtalet. Det som skulle ta ifrån oss chansen redan innan vi riktigt fått den och förändra hela mitt liv. Och jag minns jag berättade för honom samma kväll som dom ringt mig från Medelhavslandet och erbjudit mig jobbet. Minns hur han lyssnade tyst och nickade förstående. Hur han höll om mig och sa han önskade han kunde säga åt mig att stanna, men att han aldrig skulle kunna be mig att tacka nej till en sådan chans. Jag minns jag grät av besvikelse. Och av insikt. För jag förstod redan när dom ringt att jag, även om jag bett om betänketid, aldrig skulle tacka nej. Att jag och Läraren inte skulle få den chans vi egentligen förtjänade. Och jag vet inte om ni någonsin befunnit er i situationen, men ni ska veta det kändes.

Jag lämnade Landet Lagom en dryg vecka senare. Och trots att vi sagt det var bäst att låta det vara, spenderade vi hela sista veckan ihop. Idag när jag tänker tillbaks förstår jag inte hur jag kunnat glömma. Hur en person som gjorde ett så väldigt stort intryck under så kort tid ändå kunde falla i glömska. Det är märkligt hur minnen fungerar.

Jag minns han kallade mig Succubus. Först idag tror jag att jag förstår vad han menade.

 

 

 

Annonser

9 kommentarer

Under Uncategorized

Fyra-mils-killen

Vi hade gått och tittat på varandra under ett års tid. Eller rätt ska vara rätt. Han hade gått och tittat på mig. Själv var jag det sista halvåret av min gymnasietid helt blind för min omgivning. För allt och alla. Såg bara mörker och skrämmande svarta hål och var så trasig som man bara kan bli när man faller och faller utan att någon fångar upp.

Det var juni och jag skulle ta studenten efter det som blivit det jävligaste halvåret i mitt liv. Min lägenhet kändes tom och kall och skrämmande efter uppbrottet med Gitarristen, som flyttat ut redan samma dag vi brutit och lämnat mig att komma hem till en tom lägenhet och falla sönder över hela parkettgolvet i skakig chock över att det enda som fanns kvar efter honom var hans doft. Mitt livs förhållande hade trasats sönder, kastats bort och jag visste jag hade skulden. För att jag inte orkade. För att jag inte kunde minnas hur jag varit när jag varit jag. För att jag gjorde honom illa och inte orkade se honom i ögonen och se hur ont det gjorde i honom när jag gång på gång vände mig bort. Inåt.

Och den enda vännen jag egentligen hade, den enda som förstod min tystnad och min rädsla för de svarta hålen, det var Han på Andra Sidan Havet. Han pratade mig igenom sömnlösa nätter och hans förståelse var som en varm hand om ett fruset hjärta. Men han fanns inte där. Han fanns aldrig där när jag som mest behövde. Men han var den enda som förstod..

Tills jag såg honom. Fyra-mils-killen.

Vid det tillfället hade han ännu inte fått just det namnet, för jag hade ingen aning om vem han skulle komma att bli. Första gången han kysste mig, mitt på ett dansgolv fyllt av firande studenter, hade jag ingen aning om att han senare skulle komma att bli så svartsjuk att han skulle gå fyra mil mitt i natten för att ta sig till den lägenhet där jag låg och sov hos en kompis. Jag hade ingen aning om att han skulle väcka mig och dra ut mig i natten och lämna mig gråtandes i leran mitt i en öde park.

Första gången han följde med mig hem, till lägenheten som skrämde mig så, hade jag ingen aning om att jag, drygt ett år efter att vi sagt upp kontakten, skulle höra om hur dåligt han mådde och räcka ut en hjälpande hand till en person som verkade behöva den och sedan ångra mig djupt.

Första gången jag somnade in i hans armar hade jag ingen aning om att samma kille, drygt två år senare, skulle tvinga sig på mig medan jag sov..

Hade jag vetat då allt det jag vet idag hade jag aldrig ens sett åt hans håll den där gången, den där natten då skolans alla 2:or och 3:or samlats i ett kollektivt lyckorus för att dansa och dricka bort natten och hylla den efterlängtade, så kallade friheten. Nej.. Back then hade jag ingen aning. Och jag var vilse och ensam och sökte samma mörker i andra som jag hade i mig själv. Och jag fann det i honom. Vi fann det i varandra. Han förstod min tystnad. Jag förstod hans ilska. Och just därför blev det vi. För att han, till skillnad från Gitarristen, inte klandrade mig när jag vände mig inåt och vandrade i tystnad.

Och nog hade vi våra fina stunder han och jag. Visst hade vi stunder då vi grät av skratt och kippade efter luft och sprang omkring i solen och dinglade med benen i kanalen. Och jag glömmer aldrig hur han dök efter mitt favorithalsband när det fallit under bryggan i kanalen, trots att det var kallt och jävligt och han inte behövde. Eller hur han höll om mig dom nätterna jag skrek ut min saknad och drömde onda drömmar.

Men det var aldrig honom jag tänkte på när det väl kom till kritan. Och jag kände mig aldrig riktigt hemma. Aldrig tillfreds och trygg. Och när jag samma sommar åkte till England en vecka var det inte honom jag saknade, utan Han på Andra Sidan Havet som satt på stolen en bit bort med flickvännen i knät och tittade på mig med sina genomträngande blå.

Och ibland, dagar som idag, tänker jag tillbaks och funderar över hur och varför det hela egentligen tog slut. För jag minns hur det slutade med skrik och tårar och en sönderslagen dörr som än idag bär hålet som vittnar om vårt uppbrott. Och jag minns hur han skrek åt mig att jag var den enda flicka han någonsin älskat, den första, det enda som betydde något. Och jag minns alla svartsjuka samtal som pågick långt efter att vi gjort slut. Och jag minns alla tårar jag grät och hur sönderstressad jag var och hur jag tappade kilo efter kilo..

Det är dagar som idag som jag tänker tillbaks och undrar varför det skulle behöva gå så långt innan jag slutade bry mig. Innan jag slutade försöka hjälpa någon som inte ens försökte hjälpa sig själv. Varför det skulle gå så långt att jag skulle fara illa innan jag vände honom ryggen och kunde säga högt och tydligt till honom, till mig själv:

Du finns inte. Du rör mig inte i ryggen. Du är död för mig.



10 kommentarer

Under Uncategorized