Om natten när punkten sattes


Det är sent. Betydligt mycket senare än vad som egentligen är bra för mig. Jag minns jag tänker på det när jag inser att mitt alarm kommer ringa om tre och en halv timme och jag har en tretton timmar lång dag att jobba framför mig..

Och han maler på. Skriver essäer om  hur illa jag gör honom. Om hur han ska göra allt han kan för att få mig att ändra kurs och gå efter hans kompass. Om hur jag bryter löften och gör misstag och.. Om att jag står ansvarig om någonting ‘händer’ honom.

Det är där jag på riktigt reagerar. Och tårarna som trillar nedför mina kinder är inte längre ledsna, utan föds ur ren ilska och frustration över korten han just valt att spela. Jag tänker jag har allt varit här förut, innan Gitarristens tid. Jag känner igen mönstren, och minnen som varit avlägsna och bleknade gör sig påminda. Minnen av ilsket ringande telefoner och vanvetts-jakter kring tågspår, sönderslagna dörrar och skräckslagna samtal till vänner och familj. Ljudet av splittrat glas mot parkettgolvet i min gamla lägenhet och lukten av blodiga händer. Jag minns kallsvetten och ångesten och paniken jag kände de gånger jag låste in mig i det gröna lilla badrummet och låg i fosterställning på det kalla golvet medan tredje världskriget pågick därutanför.

Och jag minns alla tårar. Alla dessa ofantliga mängder tårar som inte borde borde få gråtas när man är så ung, alltför tidigt i livet. Tårar som inte borde få gråtas alls.

Jag tänker det är så fel. Det är så väldigt fel och blotta tanken får det att krypa i hela min kropp. För jag kan inte förstå. Hur tänker man? För inte kan man väl medvetet vilja såra en människa på det viset? Tvinga någon att stanna, om inte ett släckt liv ska läggas på denne någons samvete? Vart finns kärleken i det? Vart finns ”jag vill bara att du ska vara lycklig”?

Men kanske är det så. Att det bara är okej att vara lycklig om man är just med den personen och vill man inte ha honom, ja då förtjänar man all världens djävlighet..?

Kusin Vitamins fula hund lägger sin fuktiga nos mot min halsgrop och gnyr och för första gången sedan jag berättade jag tänkte sätta punkt, ser jag nu bort från helvetesskärmen. Och jag trycker det lilla djuret mot mitt bröst och begraver ansiktet mot den sträva lilla kroppen och gråter bittra tårar. För jag förtjänar inte det här.

Inte efter alla år av väntan och uppoffringar och kärleksförklaringar och ändlösa nätter och gånger jag ställt upp för honom. Trots att han inte fanns där för mig. Inte efter alla gånger jag försvarat och förlåtit. Saker jag kanske aldrig borde ha försvarat egentligen…

Och det är min tur att prata. Tycker det känns märkligt att jag inombords ändå känner mig så lättad. Ja, som om huvud och hjärta bildat en enad front och efter så många år funnit varandra igen. Dom håller varandra i handen nu. Tycker jag borde känna mig panikslagen, som dom andra gångerna. Men han är smart. Manipulativ. Och jag känner honom väl, väldigt väl. Den här gången var jag förberedd.

– …on April 7th, I will land in Skavsta and will walk the 100km to Stockholm. I will walk the city until I find you and I will stand there in front of you, arms outstretched, having forgiven you for breaking my heart, as I always do…

Förlåta mig? Han gör alltid det? Jag förstår inte riktigt.. Jo, jag vet jag kan vara svår, ja jag är nog inte hälften så bra som jag ibland kanske låter, men när det gäller Honom och mig så är och har det aldrig varit jag som stått för alla saker att förlåta. Det är inte jag som felat och svikit.

– Han kommer försöka få dig att känna skuld, sa Priceless en gång. Jag minns det glasklart nu. Det är så han kommer försöka få dig att aldrig lämna honom.

Och jag känner mig plötsligt så trött. Säger till honom jag inte orkar mer, att nu går jag. Och han protesterar, skriver med kursiva versaler och säger åt mig att stanna och lyssna och prata.

Men jag har inget mer att säga.

Annonser

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

4 responses to “Om natten när punkten sattes

  1. Vet inte ens var jag ska börja. Det han gör är så fruktansvärt fegt och fel på alla sätt. Han har ingen rätt att hålla dig ansvarig för någonting, då han trots allt aldrig har velat uppoffra någonting. När han själv, trots alla dina tårar, inte insett att du gett upp så mycket för hans skull. Ifall du väljer att till slut ge upp för att du inte orkar längre, då måste det ju ha gått långt.

    Han tror säkert att han har dig i sin kontroll, att du kommer att finnas där oavsett vad han gör. Och att hans ord kan få dig att vika ner dig varenda gång, oavsett vad som hänt. Jag blir glad när du säger att du inte känner dig panikslagen när du skriver allt det där, för det är viktigt att du är överens med dig själv om att du ska göra detta.

    Han tar dig för givet. Det är den största synden av alla. Ta aldrig någon, eller något för givet. För då börjar det sakteliga fly.

    • Åh… jag svarade aldrig på den här kommentaren när jag väl fick den… Men tack. Jag läser nu och gråter, bara för att du tagit dig tid att skriva. Tack Fishär 🙂 Det betydde mycket då. Det gör det fortfarande.

  2. roslagsgatan

    Men oj…

    Jag har missat en del ser jag.
    :-/

    *läser mera*

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s