Om frusna hjärtan


Jag pratar med honom ibland. Har blivit duktig på kallprat. Jag som oftast i livet skytt kallprat som pesten. Men likväl… Det är det enda som finns att säga. Och egentligen inte ens det. Men jag pratar ändå. Kanske han, egentligen. Jag lyssnar nog mest. Fast inte det heller. Jag märker ibland hur mitt ointresse av att lyssna rycker tag i mina tankar och för mig bort från honom och hans tafatta ord. Han har aldrig varit tafatt. Aldrig någonsin. Den tafatta har alltid varit jag när det handlat om oss.

Nu säger han att han saknar mig. Och jag kan inte svara någonting han vill höra. Så jag byter samtalsämne. Lika lätt som de snövita flingorna faller till marken. Som flingorna och snön begraver marken, begravs hans ord av kallprat. De drunknar där. Blir suddiga och fryser till is. På samma sätt som mitt hjärta gjorde för honom. Och jag vet att han vet. Även om han inte slutar försöka.

Han säger han saknar mig igen. Men mina öron är döva. Och jag inser, mitt hjärta är för honom så fruset det någonsin kan bli.

Annonser

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

2 responses to “Om frusna hjärtan

  1. Pari

    Du skriver så sjukt bra människa! Läste igenom inlägg efter inlägg om den tiden och det var precis som att läsa en bok som man verkligen inte vill lägga ifrån sig!
    Snyggt jobbat med att bli av med honom 🙂
    Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s