För alla vägar tog mig hit


Sitter på ett pendeltåg till centralen. Påväg till Han med Bröstkorgen. Och jag kan inte hjälpa det, men jag känner att mitt tålamod börjar tryta där jag sitter och hör hur den kvinnliga speakerrösten säger vi är lite sena för att det nånstans blivit lite fel. Det går sakta. Alldeles för sakta.

När jag sitter där med huvudet lutat mot fönstret, får jag syn på ett stort, vitt flygplan försvinna in bland de grå molnen. Och jag känner av det. Ressuget. Inte för att jag längtar bort, för precis här och nu är livet underbart, men för att jag älskar att flyga. Och jag längtar efter äventyr i solen och varma nätter och nattliga havsbad och brasor på stranden med en flaska Jack Daniels i ena handen och cola i den andra. Och för att jag älskar kicken jag får av att åka till främmande platser med främmande människor, utan att riktigt veta vad som kommer att hända. För att jag älskar att inte planera allting och istället se vart vinden tar mig. För att jag älskar att lära känna nya platser. Och människor. Och smaker. Och dofter. Mig själv.

I sommar kommer jag ha min första riktiga semester sen jag var kring tolv år. Och jag tänker jag vill resa. Hitta nya platser och människor att ta till mitt hjärta. Ta en miljon foton och sitta på nya torg och vandra på främmande sandstränder och upptäcka nya klippor och träd och drinkar och..

Vi brukade prata om det där. Han på andra sidan havet och jag. Det pratades om Italien och Frankrike. Amsterdam och Prag. Jag och Han och D och C. Juli. Cyklar och pennor och papper och kameror. Och mycket musik. Så naivt, tänker jag nu. Såhär i efterhand. Att bygga upp så många planer kring något – någon – jag aldrig haft. Egentligen. Så väldigt naivt. Men så tänker jag också att hade jag hamnat där igen, vid precis samma vägskäl och precis samma människor, så hade jag nog gjort precis samma val. Gått precis samma vägar.

…för dom tog mig ju hit. Och när jag sitter där och ser på saker ur just den synvinkeln så märker jag att där egentligen inte finns någonting jag ångrar, som är av betydelse. För alla vägar tog mig ju hit. Där jag vill vara.

Till ett pendeltåg som går lite alldeles för sakta mot en kille vars bröstkorg känns som hemmet jag sökt så väldigt länge. Och där, där vill jag vara.

Annonser

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

2 responses to “För alla vägar tog mig hit

  1. Jaja, man ska inte ångra någonting. En mycket passionerad arabisk författare som jag känner menar på att man ska dö hundra gånger i sitt liv, att döden inte är det sista man gör, att man gör det hela tiden, och att alla smådödar leder fram till det som är bra. Död och lycka, om vartannat, hela livet. Utan jobbigt och svårt blir inget roligt och lätt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s