Etikettarkiv: Fifi

Om en krogsöndag med Fifi

Det är krogsöndag på jobbet och jag får gå av redan vid nio och dricker Spritzers och Fifi blir överlycklig när hon ser mig. Vi tjoar och tjimmar och testar att köra rattfulla på racingsimulatorerna och bowlar och jag får fyra strikes i rad utan att förstå hur fan det gick till för när jag är nykter är jag usel på just bowling. Med oss har vi ett gäng grabbar som jag inte känner, men det är lätt att lära känna i ruset och neonljuset. California och jag blir superbuddies, trots att han har på sig shorts och en sliten keps och inte riktigt går att bestämma ålder på. Men det är fint, för jag får prata engelska igen på heltid och det känns… hemma.

Och så vinglar vi in på O-baren som mer liknar en begravning och istället vinglar vi bort till uteserveringen i tältet där man spelar soul och vi vet ju att soul är det jävligt mycket själ i och Fifi och jag blir helsålda på musiken och startar upp ett dansgolv mitt bland klirrande, gröna flaskor och oidentifierade järn. Och vi dansar och skrattar och skålar och dricker och allting känns lätt och enkelt och roligt och stämningen är sådär intim och mysig och varm. Fifi blir alldeles tårögt glad när jag pussar henne och säger det var längesen någon pussade henne och vi kramas och dansar och skrattar åt den äldre mannen vid baren som vill bjuda mig på dricka för att jag är vad han kallar den vackraste kvinna han någonsin sett.

Och vi blir kompisar med två norska killar i baren på andra sidan gatan och jag trillar av stolen när den ena säger han heter Kato. För jag skrattar och skrattar och gråter lite och skrattar så mycket att jag får ont i magen och hans norska kompis skrattar och slår näven i bordet för ingen har skrattat åt Kato så som jag gör  och jag kan inte låta bli att fråga om hans föräldrar inte tyckte om honom och Fifi skrattar och Kato skrattar och alla skrattar. Och så håller vi på i vad som säkert är nästan en timme. Vi har nog roligast i hela Stockholm just då. För hur ska man inte kunna skratta åt en norsk riddar Kato med rött hår?

X antal spritzers, öl och järn senare är det dags att göra sorti och Fifi och jag skrattar fortfarande när vi vinglar uppför gatorna på Stureplan. Mörkret känns hemtrevligt med dom färgglada ljusklickarna runt omkring oss och natten är vår vän där vi går och delar hemligheter med varandra. Och någonstans där tänker jag att jag kommer sakna henne vansinnigt mycket när vi inte längre jobbar ihop och hon flyttar ut till skärgården över sommaren. För Fifi är varm och rolig och sådär enkelt enkel som jag gillar. Och ni vet säkert hur man alltid lovar varandra att hålla kontakten, med goda intentioner såklart, men hur man alldeles för ofta faller i glömska hos den andre? Eller hur saker och ting ibland bara inte blir av?

Fast Fifi och jag vi håller nog. Det tror jag det. Och jag pussar henne igen och säger jag är glad vi blivit vänner och sen ser jag henne ramla ur taxin och vingla hemåt med ett brett leende medan jag själv åker vidare till världens finaste pojkvän som jag säkert kommer att väcka när jag tror jag är smidig och diskret på fyllan. Och tanken på att komma hem till honom… Det är kärlek det.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

‘Writing is the only thing that, when I do it, I don’t feel I should be doing something else.’

Vi sitter uppflugna på stolarna i hennes turkosa kök och äter halvbrända pannkakor med sirap. Det är lite som att resa med tidsmaskin till min gymnasietid där allting var färgstarkt och omatchande på ett charmigt vis och där Bob Marley nickade godmorgon, godmiddag, godkväll från sin plats på väggen. På ett vis som ger ett hem personlighet. På ett vis som utstrålar värme. På ett vis som känns hemma på ett sätt som får mig att riktigt mysa där jag sitter.

– Vill du ha något att dricka? frågar hon. Det blir vatten i färgglada glas, för Fifi inser att där inte finns annat. Och jag skrattar i samförstånd, för det är som att se mig själv för ett par år sedan i min egna plommonlila etta med guldtrådskuddar och vaniljdoftande ljus och sandalrökelse från min lilla svarta Buddha och ett kylskåp som alltid var halvtomt. För att jag, liksom Fifi, glömde att man måste äta om dagarna när vi upptäckte att det gick att klara sig bra utan.

Vi pratar om tjusningen med Londons pittoreska gator och som de förvuxna barn vi egentligen är pratar vi högljutt och gestikulerandes i mun på varandra om de barer vi levde på, i samma stad, på samma tid, utan en aning om den andres existens. Jag tänker det är märkligt det där hur liten världen egentligen är och hur man kan befinna sig på samma plats som någon, någon helt annanstans i världen, för att sedan plötsligt dyka upp på samma. Så som man ofta tänker. Och vi suckar över hur Solomon Burkes själ finns i hans röst och säger att soul, det är en hel massa själ i det. Och om hur raspiga röster ger gåshud och hjärtvärk, men samtidigt gör en så väldigt lycklig.

Senare sitter vi där på Mälarpaviljongen och diskuterar huruvida allting gungar eller om det är så att vi bara är lättpåverkade som guppar och finner nöje i norska kungahusets skandaler och Volvo’s misslyckande med krocksäkra bilar. Och jag dricker mitt vin och hon dricker sin öl och vi skålar över hur fint det är att förtära fredagsdryck på en helt vanlig måndag i staden där hela veckan är en enda sjudagarsfredag.

Och någonstans precis där, i solen på ett guppande blå med världens bästa Fifi, finner jag dom. Orden. Och jag andas ut och suckar, lättad över att hur långt bort dom än kan kännas så finns dom ändå alltid där just precis runt hörnet. Det är bra det. För jag hade nog inte överlevt utan mina bästa vänner.

I can’t help but to write, I have a inner need for it. If I’m not in the middle of some literary project, I’m utterly lost, unhappy and distressed. As soon as I get started, I calm down.

– Kaari Utrio

Och så lite soul på det

8 kommentarer

Under Uncategorized