Etikettarkiv: Om gamla minnen

‘Friends are lost by calling often and calling seldom’… But some friends are just never lost at all.

Hjärnan kopplar inte. Rösten är helt fel. Inte alls den jag är så van vid att höra. Men jag känner igen den. Någon tråd i nätverket som utgör mitt minne darrar till, sänder signaler och vibrationerna dunkar i hela huvudet. Plötsligt händer det. Ni vet, när hela bilden framför ens ögon helt plötsligt förvrids, blir alldeles suddig som om man snurrar runt, runt och så plötsligt.. Stopp. Bakåt i tiden. Jag har återigen ringen i näsan, min septum som kom att bli något av ett signum under åren i gymnasiet. Tjejen med septum. Det var jag.

Bohemkillen, det var han. Rösten i telefonen får det att rycka i mina mungipor. Spritta i mina ben och i mitt hjärta av glädje, och till en stor del även saknad. Och i samma stund som hans parfym nästlar sig tillbaks till mitt luktsinne, luktminne, kan jag erinra mig känslan av hans starka, varma famn och alla de kramarna vi gav varandra när vi sågs. Jag känner doften och skrattar åt minnet av när han lärde mig tillaga Pasta Carbonara på studentvis och jag ler när jag tänker på alla de kvällar vi låg där i soffan och raklånga på golvet, bland alla hans växter och rökelser och musiken, och diskuterade inpå småtimmarna. Och jag minns framför allt hur han var en nästan rak motsats till min dåvarande pojkvän, Gitarristen.

Och vi skrattar åt vår egen förvirring när vi hör varandras röster, så välbekanta men ändå så främmande, och konstaterar att vi inte pratat sedan 2007. Vi skrattar åt att vi slutat upp i samma stad efter att ha åkt runt halva världen, åt gamla minnen  och åt hur jag såg ut sist han såg mig. Och vi skrattar hysteriskt åt faktumet att vi båda börjar sluddra och tänka oklart över telefon. Och jag förundras över hur jag växlar från blyghet till rättframhet och tänker att ja, nog har jag saknat honom alltid. Saknat den sträva rösten och dom långa samtalen och filmkvällarna och turerna på Vänern med hans lilla båt.

En timme senare har vi lagt på. Inte ens det har vi kunnat göra utan att skratta och flumma. Och jag känner en plötslig impuls att ringa till Mowgli och berätta. Ringa till Jules och berätta. Men det är inte tillfälle. Så nu sitter jag här och fånler för mig själv. Vi har inte talats vid sedan 2007. Och allting är precis som vanligt. Precis som när vi gick på samma skola och spenderade den mesta av tiden på samma kvadratmeter. Och jag kan knappt bärga mig tills vi sitter där, i någon sliten gammal soffa med en stor, stor kopp te och låter timmarna förflyta men samtal om minnen och tankar medan vi lyssnar på musik från Amelie från Montmartre.

Det är fantastiskt hur tiden kan förändra allt. Och precis ingenting.

8 kommentarer

Under Uncategorized

Om Isma

Ibland saknar jag honom våldsamt. Isma. Han på den spanska ön som, enligt hans farbror, fick upp ögonen för mig redan första dagen där på hotellet. Han stod i baren, snygg men ganska blyg, med ett leende som fick det att kittla i maggropen och jag minns han brukade himla med ögonen och kalla mig jobbig när jag drev med honom. Men han skrattade alltid. Vi skrattade alltid.

Vi blev goda vänner ganska snart. Typen av vänner som spenderar all sin lediga tid ihop. När vi inte bowlade spelade vi biljard och när vi inte spelade biljard var det volleyboll och när det inte var volleyboll låg vi på stranden och pratade. Om musik, om tjejer och killar och livets (o)väsentligheter. Att han såg all den tiden som någon slags dejt förstod jag inte då. Jag var väl, som så många gånger, omedveten om hur mitt sätt att vara måste uppfattats som flirtande. Och jag var ju intresserad, men alldeles för vilsen. Och jag trodde inte där fanns en chans, så jag berättade aldrig.

Någonstans mitt i allt började jag träffa Spanjoren, han som snart kom att bli min pojkvän. Och Isma, som varit säker på att där funnits något mellan oss men som aldrig vågat ta upp ämnet, stod avsides och såg på med en blick som jag inte riktigt förstod, men som på något sätt gjorde ont i mig. Som fick mig att skamset se ner i marken när han såg på mig, trots att jag inte förstod varför han var arg på mig. Varför han aldrig ville gå till stranden längre. Eller prata med mig.

Jag minns inte exakt när det vände. När han plötsligt förstod hur vilsen jag var, också i mitt förhållande med Spanjoren. Men jag tror det var när han såg mig gråta den där kvällen utanför Mulligan’s då vi alla var ute för att fira. Jag minns jag grät för att jag råkat höra ett samtal om mig. Om ryktena som gick kring mig och som chockade mig så väldigt att jag vände och gick därifrån. Och jag stod där i hörnet, bakom trädet och grät. För att dom jag trodde var mina vänner hade två ansikten. För att det som sades om mig gjorde ont. För att jag själv inte där och då hade ork att stå upp för mig själv. För att jag inte förstod varför.

Isma hade sett mig gå iväg och följt efter. Och utav alla de människor jag trott var mina vänner, var han, den jag svikit, den som brydde sig tillräckligt för att trösta mig. Han var den som höll om mig och fick mig att skratta. Som så många gånger förr. Och jag minns han ryckte på axlarna när jag frågade varför, men att jag där förstod det som jag inte förstått tidigare.

Samma kväll blev Isma misshandlad. Vi var på väg hem. Med hans arm om mina axlar gick vi längs stranden, barfota, och pratade. Om mig och Spanjoren. Om jobbet. Om britter. Och jag minns jag kommenterade paret som stod upptryckta och kysstes mot ett träd. Utan en tanke på att de skulle kunna höra. Höra och snedtända. Höra och flyga på oss med flaskor och sparkar. Dom kom bakifrån. Killen sparkade Isma i ryggen så han tappade balansen. Tjejen ryckte tag i mitt hår och drog ner mig på marken. Och det jag minns mest av allt är lukten av rädsla. Paniken jag kände när jag såg hur killen sparkade Isma i ansiktet, i magen och hur min vän aldrig fick en chans att försvara sig. Maktlösheten jag kände när den äldre tjejen vägrade släppa fram mig, sluta bråka med mig. Det kändes som timmar. En evighet innan jag fick henne att lyssna. Han har ihjäl honom, minns jag att jag skrek till henne. Om och om igen. Han har ihjäl honom, gör någonting!

Det var som om hon vaknade ur någon slags trans när hon släppte taget om mig. Och jag såg min chans och flög på killen, slog honom med mina skor i ansiktet i ett desperat försök att avleda hans uppmärksamhet. Jag minns inte varför, men han slutade plötsligt slå. Stannade upp och stirrade på mig med rödsprängda ögon som fick mig att skälva av rädsla. Och så gick dom. Bara sådär. Vände på klacken och sprang. Lika snabbt som dom kommit, försvann dom i mörkret.

Den natten smög jag in Isma på mitt hotellrum. Och jag grät hela vägen, hela natten och hela morgonen. Jag grät för att han hade ont. För att han blödde och för att hans arm såg ut att ha gått av. Jag grät för att jag varit för liten för att ha en chans att försvara honom. För att jag inte kunnat komma loss tidigare. För att något så sjukt skulle hända någon så fin. Jag grät för att jag kände skuld. Jag grät för att jag var rasande.

När jag tänker tillbaks på den kvällen gråter jag. För jag känner fortfarande samma ilska. Och för att jag fortfarande inte förstår vad det var som egentligen hände. Men jag gråter också av saknad och av kärlek. För det var just den kvällen som byggde broar mellan oss. Som fick oss att umgås varje vaken stund och bli närmare vänner än vi varit innan.

Och nu när vi sitter här och tittar på varandra på varsin ände av kontinenten och han skrattar åt mina glansiga ögon, inser jag att jag nog alltid kommer sakna honom och aldrig ha honom så nära igen. Det känns.


7 kommentarer

Under Uncategorized

För vänskap har ingen ålder

Ibland kommer jag att tänka på den lilla farbrorn som brukade äta på restaurangen där jag jobbade efter studenten. Jag minns mitt hjärta värkte för honom första gången jag såg honom. Klockan var strax innan tre en onsdagseftermiddag och den stora lunchrushen hade just lugnat ned sig och kvar fanns bara ett fåtal gäster. Och så han. Den lilla darrhänta farbrorn med sin käpp och de vänliga blå ögonen. Jag minns jag hjälpte honom med kaffet när jag såg hur han fick kämpa för att inte spilla. Och jag struntade i min snikna chefs ord om att inte ställa fram för många mintkakor efter klockan tre och han blev så glad att ögonen tårades och han gav mig en såndär bräcklig kram som bara en gammal darrhänt liten människa kan ge. Och jag tänkte han måste vara ensam.

Det blev början på en fin vänskap. Efter det där första mötet kom han alltid tillbaks, varje onsdag strax innan tre i nästan sju månaders tid. Han brukade fråga efter mig, betala en lunch och så satt han där vid sitt vanliga bord intill de stora fönstren och jag brukade sätta mig med en kopp kaffe och lyssna på hans historier om karriären som journalist och historier om sonen i Göteborg som han sällan träffade. Och jag frågade varför och han log, liksom skrockade för sig själv, fast hans ögon skvallrade tydligt om hur sårad han var.

– Dom har inte tid med en gammal gaggig gubbe som jag, svarade han och mitt hjärta värkte ännu mer.

Jag fick ett litet vitt kuvert instucket i handen en utav dom där eftermiddagarna när han skulle gå hem. Och jag öppnade det senare och det trillade ur en femhundring och jag minns jag grät när jag läste det lilla brevet som dom darriga händerna skrivit och tackat för att jag visade honom vänlighet och för att jag lyssnade och för att jag inte viftade bort honom som en galen gammal gubbe.

Ibland fikade vi utanför jobbet och en gång minns jag vi var på Kulturhuset för att se på gratisfilmerna som visades under filmveckan. Och han höll min hand under hela filmen och senare berättade han hur mycket jag påminde om hans barnbarn och jag minns jag alltid undrade vart dom där barnbarnen höll hus. Varför ingen kom och hälsade på honom oftare och varför man lät honom känna sig så ensam.

Så träffade jag sonen. Han från Göteborg som inte hade tid. Han som skällde på sin pappa för att han tog mer än en mintkaka och råkade spilla kaffe. Han som inte erbjöd sig betala för sin pappas lunch. Han som kom fram till mig och sa att jag inte skulle bry mig om hans pappa för han var bara gammal och sällskapssjuk och han bad om ursäkt för att pappan var jobbig. Och där satt min lilla farbror bara någon meter bort och hörde allting och man kunde tydligt se hur han liksom krympte och hur hans huvud började hänga sådär som en ledsen människas huvud hänger. Och jag var arg. Jag var så väldigt arg att ögonen tårades när jag svarade att jag visst inte kände mig tvingad att umgås med den lilla farbrorn utan att jag faktiskt trivdes i hans sällskap. Och så gick jag till personalrummet och grät. För sonen var så kall och elak och min lilla farbror så ensam och jag tänkte att sådär kommer jag aldrig någonsin behandla mina föräldrar när dom blir äldre.

Jag sa upp mig senare den vintern. Flyttade till Spanien. Och den lilla farbrorn grät när han fick veta, för jag var hans enda vän. Och vi höll kontakten ett tag, men jag har alltid varit dålig på att höra av mig med jämna mellanrum och så småningom började det hända saker i mitt nya liv som fick mig att för stunden glömma livet och det jag lämnat kvar i Sverige.

Och igår fick jag syn på en såndär liten gubbe igen. Som såg så väldigt ensam ut. Och jag sa hej och log och han log mot mig med hela ansiktet, förvånat. Och jag tänkte jag ska maila min lilla farbror. Men så blir jag rädd. För det är över två år sedan. Och jag vet inte om han minns. Och jag vet inte ens om han lever…

Den ensamma, darrhänta, lilla farbror som blev så glad av mitt sällskap. Och jag tänker att vänskap inte har någon åldersgräns. Och inte kärlek heller. Och det är fint.

20 kommentarer

Under Uncategorized