Etikettarkiv: Plexi

Att skratta som en Disneyprinsessa.. eller som Åsnan i Shrek

Jag är tillbaks vid hennes alltid så översvämmade matbord. Tillbaka i värmen från den surrande fläkten och Plexis skratt. Jag klagar över att orden inte är på min sida. Inspirationen och allt det där andra. Himlar med ögonen åt formuleringar och forskningsstudier och säger jag är som en ballong utan luft. Jag berättar till och med om den långa monolog jag sänt till Uruguay där jag dragit metafor efter metafor för att förklara hur menlös min tankeverksamhet (åtminstone den som just nu efterfrågas) är i dessa dagar. Och hon skrattar. Sådär varmt och härligt och jag tänker att det är så jävla värt att vara där bara för att få höra det där skrattet. Det är ett slags skratt som liksom får det att glittra lite runt hela henne. Runt hela allting. Ett såntdär härligt smittande skratt som Disneyprinsessor alltid har. Jag har aldrig skrattat så. Mitt skratt är mer som Åsnans i Shrek.

Jag berättar om hur jag i min jakt på orden googlat. Och säger att jag lika gärna kunde skrivit om pommes frites. Hon säger jag är som Carrie – att jag nog kan finna något att skriva om vadsomhelst. Och jag tänker att hon har rätt. Jag kan nog finna likheter mellan mig och en pommes frites med, svarar jag. Som att vi båda kan vara lite feta, men goda. Och så skrattar vi igen. Det är så fint det där, hela den där grejen med att sitta vid hennes alltid lika kaotiska bord (kaoset gör att jag känner mig hemma) och skratta åt min egen hopplöshet. Vår hopplöshet. Det skulle jag kunna skriva en forskningsstudie om. Det – och pommes frites.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Livstecken

– Moder Jord är förbannad idag, säger hon och skrattar högt. Med yviga gester och stora hår spinner vi vidare på att det nog är ett personligt angrepp mot oss, det där med det fientliga vädret. För nog är väl vädret på lite sällsamt dåligt humör denna höstdag. Och nog tackar vi gudarna lite extra för våra varma jackor när vi går där genom regnet och rusket.

Vid hennes stora, överfyllda matbord sitter vi senare uppkrupna på stolar. Den finlemmade, vågpälsade katten spinner förnöjt till det trygga ljudet av en vit värmefläkt. Surrandet påminner om förra vintern – vilsenheten och kylan, men också den lilla gnutta hopp som aldrig falnade helt. Och den påminner om all den tiden jag på vintern spenderade i min skolas teaterstudio under min gymnasietid. Det är något med fläktens ljud som skänker en viss tröst, en slags inre frid jag inte riktigt kan förklara. Lite får den mig att känna som det känns att ligga uppkrupen i en mors knä när man är liten och inget i världen kan trösta förutom att ligga just där och vara sådär liten, med moderns fingrar dansandes i ens hår. Och så sitter vi. Plexi och jag. Ena stunden djupt försjunken i skolböcker, för att i nästa plötsligt brista ut i högljudda reflektioner kring de relationer vi haft i våra liv. Relationer med vänner, män, mödrar och syskon. Våra erfarenheter yviga som våra gester, våra utbredelser stora som våra hår. Högljudda. Alltid lika högljudda. Och det är så fint att vara så olika, men så lika och ändå inte alls. Så fint att möta människor man fascineras av, lite mer för var gång man får komma snäppet närmare kärnan. Hon är en sådan. Jag minns jag fascinerades av henne redan första gången jag såg henne, där i caféterian alldeles i början av min universitetstid, långt innan jag visste att vi ett halvår senare skulle gå i samma klass.

Moder Jords vrede trappas upp ännu ett snäpp. Jag ser genom fönstret hur hon i raseri sliter trädens kronor. Och någonting med precis allt det som sker i just det ögonblicket skänker mig en sådan ro att jag önskar jag aldrig behövde lämna min plats där vid bordet. För Moder Jord är rasande, men hennes ilska når mig inte. Mig når bara värme och kärlek och glädje. För jag vet att efter regn kommer solsken och konflikter är en möjlighet till förbättring. Och jag är inte ensam om att rida ut stormen.

5 kommentarer

Under Uncategorized