Om Isma


Ibland saknar jag honom våldsamt. Isma. Han på den spanska ön som, enligt hans farbror, fick upp ögonen för mig redan första dagen där på hotellet. Han stod i baren, snygg men ganska blyg, med ett leende som fick det att kittla i maggropen och jag minns han brukade himla med ögonen och kalla mig jobbig när jag drev med honom. Men han skrattade alltid. Vi skrattade alltid.

Vi blev goda vänner ganska snart. Typen av vänner som spenderar all sin lediga tid ihop. När vi inte bowlade spelade vi biljard och när vi inte spelade biljard var det volleyboll och när det inte var volleyboll låg vi på stranden och pratade. Om musik, om tjejer och killar och livets (o)väsentligheter. Att han såg all den tiden som någon slags dejt förstod jag inte då. Jag var väl, som så många gånger, omedveten om hur mitt sätt att vara måste uppfattats som flirtande. Och jag var ju intresserad, men alldeles för vilsen. Och jag trodde inte där fanns en chans, så jag berättade aldrig.

Någonstans mitt i allt började jag träffa Spanjoren, han som snart kom att bli min pojkvän. Och Isma, som varit säker på att där funnits något mellan oss men som aldrig vågat ta upp ämnet, stod avsides och såg på med en blick som jag inte riktigt förstod, men som på något sätt gjorde ont i mig. Som fick mig att skamset se ner i marken när han såg på mig, trots att jag inte förstod varför han var arg på mig. Varför han aldrig ville gå till stranden längre. Eller prata med mig.

Jag minns inte exakt när det vände. När han plötsligt förstod hur vilsen jag var, också i mitt förhållande med Spanjoren. Men jag tror det var när han såg mig gråta den där kvällen utanför Mulligan’s då vi alla var ute för att fira. Jag minns jag grät för att jag råkat höra ett samtal om mig. Om ryktena som gick kring mig och som chockade mig så väldigt att jag vände och gick därifrån. Och jag stod där i hörnet, bakom trädet och grät. För att dom jag trodde var mina vänner hade två ansikten. För att det som sades om mig gjorde ont. För att jag själv inte där och då hade ork att stå upp för mig själv. För att jag inte förstod varför.

Isma hade sett mig gå iväg och följt efter. Och utav alla de människor jag trott var mina vänner, var han, den jag svikit, den som brydde sig tillräckligt för att trösta mig. Han var den som höll om mig och fick mig att skratta. Som så många gånger förr. Och jag minns han ryckte på axlarna när jag frågade varför, men att jag där förstod det som jag inte förstått tidigare.

Samma kväll blev Isma misshandlad. Vi var på väg hem. Med hans arm om mina axlar gick vi längs stranden, barfota, och pratade. Om mig och Spanjoren. Om jobbet. Om britter. Och jag minns jag kommenterade paret som stod upptryckta och kysstes mot ett träd. Utan en tanke på att de skulle kunna höra. Höra och snedtända. Höra och flyga på oss med flaskor och sparkar. Dom kom bakifrån. Killen sparkade Isma i ryggen så han tappade balansen. Tjejen ryckte tag i mitt hår och drog ner mig på marken. Och det jag minns mest av allt är lukten av rädsla. Paniken jag kände när jag såg hur killen sparkade Isma i ansiktet, i magen och hur min vän aldrig fick en chans att försvara sig. Maktlösheten jag kände när den äldre tjejen vägrade släppa fram mig, sluta bråka med mig. Det kändes som timmar. En evighet innan jag fick henne att lyssna. Han har ihjäl honom, minns jag att jag skrek till henne. Om och om igen. Han har ihjäl honom, gör någonting!

Det var som om hon vaknade ur någon slags trans när hon släppte taget om mig. Och jag såg min chans och flög på killen, slog honom med mina skor i ansiktet i ett desperat försök att avleda hans uppmärksamhet. Jag minns inte varför, men han slutade plötsligt slå. Stannade upp och stirrade på mig med rödsprängda ögon som fick mig att skälva av rädsla. Och så gick dom. Bara sådär. Vände på klacken och sprang. Lika snabbt som dom kommit, försvann dom i mörkret.

Den natten smög jag in Isma på mitt hotellrum. Och jag grät hela vägen, hela natten och hela morgonen. Jag grät för att han hade ont. För att han blödde och för att hans arm såg ut att ha gått av. Jag grät för att jag varit för liten för att ha en chans att försvara honom. För att jag inte kunnat komma loss tidigare. För att något så sjukt skulle hända någon så fin. Jag grät för att jag kände skuld. Jag grät för att jag var rasande.

När jag tänker tillbaks på den kvällen gråter jag. För jag känner fortfarande samma ilska. Och för att jag fortfarande inte förstår vad det var som egentligen hände. Men jag gråter också av saknad och av kärlek. För det var just den kvällen som byggde broar mellan oss. Som fick oss att umgås varje vaken stund och bli närmare vänner än vi varit innan.

Och nu när vi sitter här och tittar på varandra på varsin ände av kontinenten och han skrattar åt mina glansiga ögon, inser jag att jag nog alltid kommer sakna honom och aldrig ha honom så nära igen. Det känns.


Annonser

7 kommentarer

Filed under Uncategorized

7 responses to “Om Isma

  1. SVAR: hahha vad kul! skulle vara kul att se hihi 🙂
    jag spelar in med en vanlig kompaktkamera och sen redigerar/klipper jag i windows movie maker 😉

  2. SVAR: haha lite likt var det nog, hittar bara hennes profilbild liksom 😛
    jag har det på engelska så det är under effects och sen speed up 😉 så drar du den till klippet där nere och det kan du göra flera gånger, därför det går så snabbt i min film 😛

  3. Torkel

    Fan va fint du skriver om svåra och jobbiga saker. Ledsen att du fått va med om det, ingen ska behöva få vara med om en sådan sak.

    Tycker helt enkelt att du får åka och hälsa på Isma igen.

    Kram

  4. mh

    Det där jävla våldet alltså.

  5. Pingback: #7 – ”No distance of place or lapse of time can lessen the friendship of those who are thoroughly persuaded of each other’s worth.” | I think it's a Rainbow

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s