‘Writing is the only thing that, when I do it, I don’t feel I should be doing something else.’


Vi sitter uppflugna på stolarna i hennes turkosa kök och äter halvbrända pannkakor med sirap. Det är lite som att resa med tidsmaskin till min gymnasietid där allting var färgstarkt och omatchande på ett charmigt vis och där Bob Marley nickade godmorgon, godmiddag, godkväll från sin plats på väggen. På ett vis som ger ett hem personlighet. På ett vis som utstrålar värme. På ett vis som känns hemma på ett sätt som får mig att riktigt mysa där jag sitter.

– Vill du ha något att dricka? frågar hon. Det blir vatten i färgglada glas, för Fifi inser att där inte finns annat. Och jag skrattar i samförstånd, för det är som att se mig själv för ett par år sedan i min egna plommonlila etta med guldtrådskuddar och vaniljdoftande ljus och sandalrökelse från min lilla svarta Buddha och ett kylskåp som alltid var halvtomt. För att jag, liksom Fifi, glömde att man måste äta om dagarna när vi upptäckte att det gick att klara sig bra utan.

Vi pratar om tjusningen med Londons pittoreska gator och som de förvuxna barn vi egentligen är pratar vi högljutt och gestikulerandes i mun på varandra om de barer vi levde på, i samma stad, på samma tid, utan en aning om den andres existens. Jag tänker det är märkligt det där hur liten världen egentligen är och hur man kan befinna sig på samma plats som någon, någon helt annanstans i världen, för att sedan plötsligt dyka upp på samma. Så som man ofta tänker. Och vi suckar över hur Solomon Burkes själ finns i hans röst och säger att soul, det är en hel massa själ i det. Och om hur raspiga röster ger gåshud och hjärtvärk, men samtidigt gör en så väldigt lycklig.

Senare sitter vi där på Mälarpaviljongen och diskuterar huruvida allting gungar eller om det är så att vi bara är lättpåverkade som guppar och finner nöje i norska kungahusets skandaler och Volvo’s misslyckande med krocksäkra bilar. Och jag dricker mitt vin och hon dricker sin öl och vi skålar över hur fint det är att förtära fredagsdryck på en helt vanlig måndag i staden där hela veckan är en enda sjudagarsfredag.

Och någonstans precis där, i solen på ett guppande blå med världens bästa Fifi, finner jag dom. Orden. Och jag andas ut och suckar, lättad över att hur långt bort dom än kan kännas så finns dom ändå alltid där just precis runt hörnet. Det är bra det. För jag hade nog inte överlevt utan mina bästa vänner.

I can’t help but to write, I have a inner need for it. If I’m not in the middle of some literary project, I’m utterly lost, unhappy and distressed. As soon as I get started, I calm down.

– Kaari Utrio

Och så lite soul på det

Annonser

8 kommentarer

Filed under Uncategorized

8 responses to “‘Writing is the only thing that, when I do it, I don’t feel I should be doing something else.’

  1. Alltså, nu kommenterar jag inte inlägget utan måste ju bara fråga om du läst den andra bloggen? Tanken slog mig och mongo som jag är måste jag ju fråga! 🙂 Puss, vacker

    • hahaha söta du 🙂 faktum är att jag vart rätt dålig med att läsa där, mest för att jag nog inte satt den bland bokmärkena och därför lite ‘glömt bort’ att kika in..*fy mig* sen har jag vart ganska dålig på att läsa bloggar överhuvudtaget nu ett tag 😦 ändring ska det bli! Puss söto

  2. Och du skriver lika vackert som alltid. 🙂
    Ville bara säga hej!

    Kram

  3. She

    Mm mm mm. Sååå gött med underbara vänner!

    …pst … *viskar* hojta till nästa gång ni ska sätta er i solen och köra ” öl-listan ”, då vill ju lilla jag hänka på …

    😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s