#7 – ”No distance of place or lapse of time can lessen the friendship of those who are thoroughly persuaded of each other’s worth.”


Vänner. Jag har ett par. Kompisar. Jag har fler än jag kan räkna. Men riktigt, riktigt nära vänner, sådana som får ta del av allt… Inte vemsomhelst får komma in där. De första jag tänker på när jag vill berätta något. Viktigt eller oviktigt. De första jag vill vända mig till när tårar faller. De jag kan erkänna min svaghet för. Och mina styrkor. De jag gråter över när de råkar i svårigheter. Många har jag funnit. Minst lika många har genom åren fallit bort.

Några har funnits med längre än jag kan minnas. Min familj. Kusin Vitamin, Söstra Mi, mina bröder… Det finns inte ord för hur mycket jag älskar er. Hur mycket styrka ni ger mig. Och jag saknar er alltid. Varje sekund, varje minut, varje timma och varje dag. Vi ses alldeles för sällan. Och när vi gör det, är det aldrig för ofta. Men ni finns alltid i mina tankar.

Ett fåtal har hängt med länge. Sedan vi av en slump, eller kanske inte, hamnade i samma klass och vi tillsammans började upptäcka det mytomspunna vuxenlivet. Bönan är en sådan. Och Jules. Det är er jag automatiskt kommer att tänka på varje gång någonting händer. Och jag får fortfarande impulserna jag kunde få då. Springa den korta biten bort till era lägenheter. Saknar att sitta vi tre och dricka oss fulla på Breezers och vin, spela Rappakalja, snacka på fyllan och mima till varje låt. Saknar att baka spritkakor och bråka om tandborstning och sallader. Saknar att springa på konserter och dansa hela nätter… Det är er jag tänker på varje jul, varje påsk, varje vår, varje sommar, höst och vinter. Så mycket har vi delat att det känns helt overkligt att jag nästan aldrig träffar er längre. Jag vänjer mig aldrig vid dessa avstånd. No one else comes close to you.

Och jag har funnit nya under mina resor. På mina soliga medelhavsöar har ni gömt er. Väntat. Maxi. Kollegan. Perrita. Xiquitin. Ismael. Diego. Vad hade jag tagit mig till utan er? Vad hade det blivit av mig? Alla dagar vi tagit hand om varandra. Alla nätter av rus, tårar, skratt och äventyr. Alla motgångar och medgångar, alla kärlekar och hatobjekt vi delat. Under de år jag levde med er vid havet, var ni hela min värld. Vi andades, gladdes och sörjde. Allt i symbios. Men mest av allt har jag er att tacka för att jag fann vägen tillbaks till mig själv. Det är er jag tänker på varje mars, april, maj, juni, juli, augusti, september, oktober och november… Så tätt vi levde inpå varandra, för att sedan kanske aldrig mer ses. Jag hoppas vi gör det. För jag vänjer mig aldrig vid livet i solen utan er vid min sida.

Och ännu fler har dykt upp helt utan förvarning. Mowgli. Mowgli, Mowgli, Mowgli. Jag vet att du vet att du snurrar min jord. Du är den största överraskningen av dom alla och du vet jag hoppas allt. Hoppetossa. Blondie. Från första dagen på Universitetet var det vi. Jag visste redan då – ni kommer hänga med länge. Och jag hoppas för alltid. Det har gått så fort med alla er. Så fort att man ibland undrar hur det ens gick till, men faktum är att det inte spelar någon roll. Jag tog er till mitt hjärta redan innan jag lärde känna er, och nu vet jag inte om ni någonsin hittar ut därifrån. Jag hoppas inte det.

CcVi har nog inte fått vår riktigt ärliga chans ännu. Men du ska veta att varje gång vi talas vid, eller när vi gick där arm i arm över Stockholms gator, så får jag alltid samma känsla. Du är en av dom. Jag tror du vet. Mi Hermana.

Utan alla er skulle jag aldrig ha orkat. Utan er hade ingenting varit av värde.

De mest magiska av alla vänskaper är de som oavsett åren som går, oavsett haven och bergen som skiljer åt oss, alltid är sig lika när man väl möts igen. Tack.

Annonser

5 kommentarer

Filed under Uncategorized

5 responses to “#7 – ”No distance of place or lapse of time can lessen the friendship of those who are thoroughly persuaded of each other’s worth.”

  1. ÅÅÅÅÅH, bästaste du! Snart ska jag ringa dig så ska jag berätta lite saker för dig. Saker som KAN göra det lite…. vanligare! för oss att ses. Puss, underbara!!

  2. Brr, jag får rysningar! De är ovärderliga, indeed.

  3. Pingback: Och ännu ett år passerade.. | I think it's a Rainbow

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s