Om samtal med en sparv


Jag hör inte hemma.

Tanken slår mig där jag sitter med ett exemplar av Sköna Hem i knät. Blicken har naglat sig fast vid bilderna av terrassen vid Medelhavet, det turkosa vattnet och allt det som jag så väl känner igen. Jag bläddrar vidare, men hela tiden är det någonting som får mig att återvända till reportaget. Och bilderna. Balearerna.

Det är en känsla som jag finner mycket svår att förklara. Jag tror aldrig jag har känt den så intensivt förut och just därför förstår jag först inte mina egna tankegångar eller varför jag plötsligt känner en sorg och ensamhet som är mig övermäktig. För jag känner någonting som jag tror att man kallar hemlängtan. En känsla som är märklig, främmande och oerhört… märklig. För där jag sitter kan jag inte låta bli att undra om jag inte borde känna mig hemma i mitt eget hemland..?

Den tanken är så förvirrande att en ensam tår letar sig fram och faller nedför kinden och jag blir så förvånad över min egen reaktion och så rädd att det hela ska uppfattas fel, att jag skyndsamt torkar bort den med handflatan. Steg inifrån. Jag vill inte oroa. Vill inte han ska tro eller tänka saker som inte är sanna. Så jag tvingar mig själv att bläddra vidare, trots att mina ögon protesterar.

Och så sitter vi där. Vi pratar inredning, bondromantik och dagdrömmer om hus vid havet. Men det hjälper inte. För hur jag än gör så dyker dom upp. Bilderna. Så jag byter tidning. En gång. Två gånger. Tre, fyra… Jag får känslan av att vara förföljd. Eller av att universum på något vis försöker säga mig någonting genom alla de bilder och texter om öarna där sommarhimlen alltid är blå och där vita takvalv möter terracotta-färgade golv.

Jag hör inte hemma.

Tanken slår mig igen. Vi sitter lutade mot en solig vägg och jag kramar hans arm. Begraver läpparna mot hans hud och iakttar hur solen färgar håren på hans arm gyllene. Och jag håller inne en avgrundsdjup suck. För jag förstår inte. Jag är äntligen ledig. Har massor av fritid, något jag längtat efter i år. Jag borde vara glad. Solen skiner. Färgar mina ben och armar alldeles gyllenbruna. En collie som ser ut precis som Lassie går en bit ifrån oss – jag borde vara lyrisk. Men här sitter jag. Dödstyst. Och jag ser på Mowgli och kväver ännu en suck. Jag vet att jag påverkar honom mer än jag vill.

Kanske har jag bara för mycket fritid? frågar jag senare den lilla, modiga sparven som vågat sig ända fram till fötterna jag vilar på bordet. Hon tittar på mig med svarta, nyfikna ögon och vrider lätt på huvudet. Men hon svarar inte på min fråga. Jag nästan förväntar mig att hon ska det.

Jag älskar ju det här landet. Jag berättar det för sparven. Att jag kommit att älska den här staden. Men att det inte känns som mitt hem. Och jag berättar hur jag älskar London, men att jag aldrig kände mig riktigt hemma där heller. För det enda jag gjorde var att jobba. Och jag berättar om mitt möte med Spanien. Om hur det uppstod kärlek från första andetaget jag tog när jag klev ur planet. Om hur resan dit blev min stora räddning. Vändpunkten i mitt liv. Det var där under den gassade solen och vid Medelhavet som jag slutligen slöt fred med mig själv. Bestämde mig för att lära mig leva igen. Det var där jag blev jag. Allt det här berättar jag för den lilla sparven som tålmodigt sitter kvar och tittar på mig. Och jag berättar att ibland, när jag känner såhär, så tror jag att jag råkade glömma en del av mig själv där på någon solig, avskild klippa i Cala’n Brut.

Nu har jag funnit ett nytt hem, i hans armar. Ett hem jag älskar och värdesätter mer och mer för varje stund vi delar. Men det är dagar som den här, när hans armar inte alltid är tillgängliga, som jag kan tänka att jag inte alls skulle känna mig hemma här om det inte vore för honom. För jag har egentligen inget annat som håller mig kvar, mer än förhoppningar om att det ska komma att förändras efter sommaren. Så jag blir förvirrad. Disträ. Svår.

Det är därför det brister när jag står i omklädningsrummet och försöker reda ut mitt hår. Det är därför jag skälvande samlar ihop mina saker och flyr. Från glada leenden, träningen och människor. Det är därför jag nu sitter här, i skuggan av en tårpil, och talar med en sparv som inte svarar mig.

Kanske har jag bara för mycket fritid, upprepar jag. Lite högre den här gången och jag tycker nästan hon ler nu. Sparven. Men hon förblir tyst. Och jag också. Med min hemlängtan. Under tårpilen, tillsammans med en nyfiken sparv.

Annonser

11 kommentarer

Filed under Uncategorized

11 responses to “Om samtal med en sparv

  1. She

    Önskar mitt trollspö kunde göra så allt kändes bättre …
    … att jag kunde vifta ner er båda till värmen, så ni kunde gå barfota, hand i hand längs strandkanten och du kunde peka ut vackra stenar och snäckskal….

    ❤ ❤
    Massa varma kramar till dig.

  2. Torkel

    Förstår hur du menar. Det där om att inte känna sig hemma. Jag hoppas att du gör det snart. För jag gjorde det till slut. Nu mer än någonsin.

    Kram

  3. mh

    Inte alls min mening att eventuellt få dig att tro att jag inte förstår allvaret i det du tänker och känner i det här inlägget, men jag vill bara säga;
    Det här är ditt överlägset bästa inlägg. Sjukt bra sammansatt, ur en vinkel som inte bara känns äckligt äkta men som även är oväntad.
    Fantastiskt skrivet.

    • Oroa dig inte du, jag tar det inte alls på fel sätt utan snarare som en megakomplimang. Tack! Blev jätteglad av att läsa det du skrivit.

  4. relationskrisen

    Mycket bra och vackert skrivet! Det är lätt att leva sig in i din känsla och att förstå den när man läser detta. Som den rotlösa och på ett sätt ”hemlösa” person jag är kan jag dessutom identifiera mig väldigt väl med känslan av att inte höra hemma.

    Hoppas i alla fall att din hemlängtan går över och att du istället njuter för fullt av din underbara vardag precis där du är just nu. För ”hemma” är väl egentligen bara där ens hjärta är för stunden.

    • Tack vännen. Och ja.. någonstans ligger där en sanning i att hemma är där ens hjärta är, problemet är väl just att mitt hjärta finns lite överallt just nu. Skulle vara fint att för en gångs skull ha allt samlat på samma ställe 😉

      Men det blir nog bra..
      Kram på dig

  5. Pingback: Om sådant man tänker på en fizzy tisdagskväll « I think it's a Rainbow

  6. Pingback: #7 – ”No distance of place or lapse of time can lessen the friendship of those who are thoroughly persuaded of each other’s worth.” | I think it's a Rainbow

  7. Pingback: Och ännu ett år passerade.. | I think it's a Rainbow

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s