Etikettarkiv: Måndag

Måndag – dagen vi träffade Nemo

Måndag eftermiddag och vi är just i färd med att avsluta dagens dramapass med en av skolans särklasser. I en dryg timme har vi skrattat och lekt och jag kan inte låta bli att förundras över hur knivskarpa iakttaganden vissa av dom emellanåt gör.  Hjärtat är alldeles varmt i deras sällskap, upprymt av glädjen de utstrålar. Och jag sitter där, leendes och funderandes, när min handledare avslutar lektionen med att låta eleverna göra en utvärdering av dagens pass. En efter en får de ge uttryck för vad de har gillat och ogillat – det slår mig hur positiva de är i jämförelse med en vanlig klass – och gång på gång lockar deras kommentarer till varma skratt.

Och så blir det till slut Nemos tur. En pojke jag och min praktikkamrat aldrig tidigare mött, till skillnad från den övriga klassen. Och han skiner upp när han, alldeles för ivrigt för att kunna göra sig förstådd, pladdrar på om vad han tyckt och flaxar yvigt med armarna. Och han himlar med ögonen när vi ber honom upprepa vad han sagt. Tycker vi är alldeles tröga som inte förstår vad han säger. Så till slut, tre upprepningar senare, när han tagit det i slowmotion förstår vi:

”Tipp-topp för mig idag har varit att få träffa och vara med dom där nya tjejerna” säger han och lyser återigen upp när han pekar på mig och Jess. Och vi blir alldeles paffa. Och jag kan inte låta bli att le brett och stort och omkring mig tjuter alla barnen förtjust. Och när jag sedan sitter där, på väg hem, kan jag inte sluta le. För ärligheten i hans ord var så påtaglig att det bränt till bakom mina ögonlock av rörelse.

Det är när jag sitter där som jag inser att jag vet: det här är precis det jag ska göra. Det här är så rätt.

 

Annonser

6 kommentarer

Under Uncategorized

Om Måndagsfyllan

– Chiiiip!!

– Boooing!!

– Booooing!!

– Chiiiip!!

Och skrattet får oss att vika oss dubbla. Bönan och Mowgli och jag. Det är full rulle här i vår lilla lägenhet. Tequila och rom och gamla fotoalbum som åker fram. Mowgli förlorar Chip och Boing och ser ut som en cp-skadad med tourettes. (Varning för mycket ickepolitisktkorrekt fylleblogg!) Efter en helvetesdag sitter vi på en röd matta och en svart soffa och dränker våra sorger. Skrattar ikapp med kramper i kind. Jose Cuervo har snart sjungit på sista refrängen. Det känns som om vi bara börjat. Och jag skrattar mig knasig vid tanken på att jag imorgon har min första dejt med min nya PT. Bra start där.

Och jag tittar på Mowgli och tänker hur lyckligt lottad jag är. Hur han jämt gör sitt yttersta för att göra mig glad. Hur han stöttar och bär och pushar och älskar. På hur varmt det kändes inombord när jag gick bredvid honom i mataffären tidigare idag och kände mig löjligt tacksam över att han vill vara vid min sida i alla väder. Och jag tittar på Bönan, på hennes blonda vågsvall och suckar. Jag är så glad att hon är här på besök. Att hon är det sötaste som finns och köper småpresenter och muntrar upp och pratar ut. Och jag tackar gudarna för Jose Cuervon som bränner i min strupe när vi sköljer bort ännu en snudd av dagens dilemman.

Måndagsfylla. Underbara vänner. Jag vet inte. Men är inte det sunt, så vet jag inte. För jag mår bra som fan. Och det är faktiskt allt som behövs just precis nu.

8 kommentarer

Under Uncategorized