Etikettarkiv: Om N’s axlar

‘No canvas absorbs colour like memory’

Jag märker hur min röst förändras utan att jag själv vill det. Hur jag blir alldeles bubblig och fnittrig och hur Mowgli tittar lite märkligt på mig. Och jag kliar mig i huvudet och undrar vad det är som händer. Varför rösten på andra sidan luren påverkar mig som den gör.

Han med axlarna pratar ivrigt på. Och jag skrattar förvirrat. Han har ringt fel, säger han. Mowgli är inte så säker. Och jag, jag sitter snart uppe i taklampan någonstans och undrar vad det är för en som sitter bredvid Mowgli och pratar i telefon. Varför låter hon sådär? Sådär… kokett?

Jag ligger senare och funderar på det där. Efter att Mowgli viskat i mitt öra och jag insett att han nog kan bli lika osäker som jag själv ibland. På något vis känns det skönt. Att det inte bara är jag. Att också han blir orolig, även om där inte finns skäl för varken honom eller mig. Men där jag ligger och funderar undrar jag också hur det kan komma sig att minnen kan påverka efter så lång tid..? Hur kommer det sig att jag, fortfarande efter alla år som gått, blir alldeles pirrig när jag tänker på min första kyss? Eller när jag känner doften av den parfym min allra första pojkvän bar? Eller när jag minns hur Gitarristens kyssar alltid smakade Multivitamin-juice på morgonen? För så är det. Jag blir fortfarande helt tagen av sådana minnen. Jag liksom försvinner tillbaks till de svunna tiderna. Minnena fängslar mig.

Och det är just det som händer där jag sitter och hör den där rösten. Lite hes och djup. För jag kan se de klarblå, okynniga ögonen igen. Och höra det hesa skrattet. Förnimma hans parfym. Och det är så märkligt det där, hur djupt minnen sitter rotade. Hur lite det krävs för att dom ska fånga in och hänföra en.

Men minnen är trots allt bara minnen. Svunnen tid. Sagor som förlorar sin charm om dom inte får vara just sagor och inte mer. Han med axlarna är en sådan. En saga om en saga som aldrig var någonting egentligen. Men det var fint. Då. När det var allt jag hade. Nu har jag så mycket mer. Jag har verkligheten i min hand. Och inte ens den vackraste saga skulle få mig att släppa den. För vad är väl en saga, när man kan leva?

Annonser

1 kommentar

Under Uncategorized

Om axlars trygghet & det bakomflutna

Jag vet genast vem det är. Trots att jag inte känner igen numret och trots att avsändaren inte står skriven. Men där är den ändå. Känslan i magen som säger mig det är han. Inte för att det i sms:et står något särskilt, utan bara för att jag vet att jag vet. Ni vet. Ibland plingar det till i magtrakten långt innan poletten trillar ned däruppe.

Där jag sitter på tunnelbanan på väg för att möta upp Hoppetossa, Peruanskan och Jess, kan jag inte låta bli att le. För jag kan inte ignorera värmen som sprider sig i mig, inte heller glädjen över att han hör av sig. För det var ett tag sedan. Vi funkar ju så. Jag funkar så. Och jag tänker på dom där axlarna jag i mörkret fann trygghet hos. På de grova, men mjuka, nästan försiktiga arbetarhänderna. På smutsen som prydde hans ansikte sådär ibland när jag träffade honom efter jobbet. På hur jag tvingat i honom av mitt vin, full av skratt, där i soffan. Och nu, när jag tänker tillbaka på den kallaste vintern jag minns, minns jag också den värme jag fann hos honom. I förståelsen. I skedandet. I de skrattfyllda karusellåkningarna på isen.

Och när han skriver att han saknar mig lite så tror jag honom. Jag vet det är därför han hör av sig. Jag vet det är därför han vill vara min vän. Och jag vill vara hans. För även jag saknar att sitta där i hans lägenhet och skratta i samförstånd och småkivas. Och jag älskade stunderna vi tillsammans flydde ensamheten. Två vilsna själar i jakt på någon om förstod. Jag älskade det enkla och kravlösa med vår vänskap.

På något sätt höll han mig vid liv under de där mörkaste månaderna på året. På något sätt betydde det visst mer för oss än vi trodde. På något sätt, tror jag, att han räddade mig. Lite.

2 kommentarer

Under Uncategorized