Min första kyss


I morse kunde jag inte låta bli att sakna N igen. För ibland blir det så väldigt in-your-face att man är singel och av nån anledning saknar jag honom lite då. Som när jag försöker smörja in min egen rygg. Man är ju inte gummimannen (kvinnan?) liksom, och hans händer är så väldigt mysiga. Dom rör vid mig på ett sätt som får nackhåren att resa sig och jag bara dör av välbehag. Vill pussa hans fingertoppar och säga åt dom att aldrig sluta vidröra min hud.

Men det kan jag ju förstås inte.

Men trots att jag vet det så kan jag faktiskt inte låta bli att sakna. För han är så väldigt enkel att vara med. Och det är faktiskt lite sådär småspeciellt att efter alla år man känt varandra, få ihop det litegrann med killen man gick i mellan- och högstadiet med. Just samma blåögda kille som man var kär i när man var en sisådär tolv till fjorton år och fnissandes skickade lappar till i klassrummet. Och just samma blåögda kille som var den egentliga orsaken till att jag skaffade mitt första emailkonto, mest för att han bad mig göra det. Och precis samma lilla N, med de blå blå blå ögonen och blyga, men på något vis ändå småkaxiga, leendet skickade en gång ett vykort till mig med två små valpar pussandes på framsidan. Och häromdagen kom jag faktiskt på att han – hör och häpna – var min första riktiga kyss. Hur kommer det sig att jag glömt det?

Så ja, N är allt lite speciell alltid. Sådär som barndomskärlekar är. Sådär att man inte riktigt kan låta bli att le när man tänker på honom och rodna en aning när folk pratar om honom. Sådär att man inte kan låta bli att sucka när man tänker på hur fantastiskt det är att krypa tätt, tätt intill hans vackra skuldror, med hans fingrar inflätade i mina, medan man lyssnar på hur hans andetag blir långsamma och rytmiska, talar om att han somnar.

Och ibland tänker jag lite… Att hade det bara varit så att mitt hjärta inte varit upptaget och hans hjärta inte varit så ihoplappat och ingen utav oss så rädd att bli sårad… Då hade jag nog kunnat bli kär.

Annonser

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

3 responses to “Min första kyss

  1. Du skriver så… otroligt vackert. Sådär förtrollande. Sådär så man alltid känner igen sig, fast man kanske egentligen inte ens har varit med om det själv. Du berättar på ett sätt som får en att känna sig… mindre själv om att tänka, fundera, tro, hoppas. Fortsätt med det!

    Tack!
    /Fishär

  2. Pingback: ‘No canvas absorbs colour like memory’ « I think it's a Rainbow

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s