Om trasiga hjärtan och sånt som är lätt


När jag går där på gatan, hand i hand med Mowgli för att möta upp ett par vänner till honom, kan jag inte hjälpa att jag känner mig lite nervös. För jag vet han gillar dom. Och jag gillar ju honom. Och jag vill så väldigt gärna dom ska gilla mig med och jag dom. Och jag har ju hört så mycket om dom och skapat mig en bild av vilka fina människor dom måste vara och så måste det bara vara. Att dom är fina människor. För det är lite jävligt att få fina bilder förstörda. Och jag tycker inte om jävliga saker.

Senare sitter vi där alla fyra med varsitt glas i handen och ord som bara forsar ur våra munnar. Och jag undrar varför jag varit nervös. För jag trivs och jag känner mig fullkomligt hemma. Och jag behöver inte ens försöka leta efter saker att gilla med dom, för jag gillar dom så fort vi satt oss ned och börjat prata. Ja, jag gillar dom nog redan innan. När vi hälsar på varandra och där inte är några konstigheter. För jag gillar folk som kan hälsa på folk utan konstigheter. Och jag gillar folk som kan prata ohämmat med folk utan konstigheter och det kan vi.

Vi sitter på The Flying Horse – eller Den Flygande Hästen fast på engelska som C förklarar – och njuter av dom sista timmarna av värme i solen. Och vi pratar. Och pratar. Och kedjeröker. Och pratar. Och dricker. Och pratar. Och det är så väldigt lätt allting. Och jag känner mig som en enda stor sol hela jag för det är så fint att träffa människor man gillar och som man genast liksom tar till sitt hjärta och känner att dom här, dom vill jag lära känna på riktigt.

Och vi pratar trasiga människor. Jag tänker det inte var särskilt längesen jag själv var en såndär. En såndär trasig människa. Och jag tänker att så snabbt allting kan förändras bara man vågar låta förändringen ske ostört och i sin egen takt. Om man bara vågar öppna dörrar för möjligheter man aldrig ens sett förr. För det är ju så väldigt lätt när det blir rätt och det som är rätt blir liksom så lätt och det där svåra som man alltid levt efter visar sig inte vara så rätt ändå, för det är ju så svårt att det aldrig nånsin kommer bli lätt.

Senare samma kväll tänker jag innan jag somnar att jag önskar jag kunde samla in alla trasiga hjärtan i en liten korg och ta hem dom och sy ihop dom sådär som man gjorde med skinnjackan C berättat om. Och jag önskar jag kunde dela med mig av allt det där enkla och fina som fyller mitt liv just nu. Bara lite. Bara tillräckligt för att laga. För jag har så många fina människor omkring mig som alltid syr ihop åt mig. Och jag önskar så väldigt mycket att alla hade det…

Annonser

5 kommentarer

Filed under Uncategorized

5 responses to “Om trasiga hjärtan och sånt som är lätt

  1. Det är sällan man hittar de där människorna som det bara ”klickar” med.. och man vet ju hur rätt det känns då.

    Just nu känns det ju helt rätt i mitt liv… och det är bara ett halvår som jag mådde så dåligt att jag inte visste vilket ben jag skulle stå på. Man får ge sig tid, så brukar det lösa sig.

    • Mm… verkligen.
      Jag är glad du också känner det vänt för din del 🙂 Men det är ju så.. Livet löser sig själv för det mesta. Handlar ofta om tajming.

  2. Torkel

    Sy ihop trasiga hjärtan låter som en bra affärsidé. Det borde finnas. Laga-ditt-trasiga-hjärta-affär liksom. Och bra att du gillar hans vänner och dom dig. Good for all of you

    Kram

    • Mm.. Kanske ska bli egen företagare och sy ihop hjärtan då… Vem vet. Kanske blir miljonär. Miljardär. Bill Gates kan slänga sig i väggen.

      Kramar

  3. Pingback: Om en kväll på Debaser « I think it's a Rainbow

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s