Innan baksmällan…


Igårnatt träffade jag Snyggast i Stan. Och mitt bland ölflaskor och gruppkramar fick jag en såndär pannpuss igen. Smälte litegrann. Man kunde nog nästan höra hur värmen spreds därinuti, sådär skönt som det känns när man somnar mitt på en solfläck på trägolvet hemma där jag växt upp. Och jag stod nog där i någon sekund och myste av känslan av de mjuka, oemotståndliga läpparna mot min kalla panna, innan jag sprang rakt in i famnen på Lund och resten av grabbarna som samlats. Handshakes, klirrande flaskhalsar mot varandra och högljudda konversationer med ett gäng som kunnat representera jordklotets alla hörn och kontinenter.

Stockholmsnatten var precis lagom kall när vi lämnade Vassa Eggen. Och vi tog oss till Berns men inte längre. Var för många för att komma in och Han-som-aldrig-kommer-till-skott bråkade med sin mage medan älskade Kusin Vitamin gav honom lite av sin alltför villkorslösa kärlek. Själv försökte jag låta bli att halka på isen, men det gick sådär. Lund höll min jackärm, J stod för dom klockrena kommentarerna och Snyggast i Stan gick från att vara irriterad till att skratta och sen tillbaks igen.

Hamnade i Skogås hemma hos Mexico. Old school rap, afrikanska bongos och Michael Jackson blandades och vi dansade nog lite för vilt för Securitas knackade på. Dom ville inte vara med på festen, men vi fick gärna gå lägga oss. J och Lund tyckte vi skulle kasta snö på dom när dom gick nedanför balkongen. Mexico tyckte inte det var fullt så roligt. Och Snyggast i Stan tryckte plötsligt sina läppar mot mina.

Och hans ben trasslade in sig i mina när vi satt i soffan och fnittrade som små barn. Jag är svag för intrasslade ben. Har alltid varit. Han gissade säkert det, för han kysste mig igen och lade armen om mig för att dra mig närmare intill. Letade upp min hand under stjärntäcket som jag tidigare slagits för.

Kusin Vitamin gick för att krypa intill Han-som-aldrig-kommer-till-skott. Lund och Mexico och J låg som en liten snarkande trio i dubbelsängen. Och Snyggast i Stan drog av sig sin skjorta, log det där leendet som får fjärilarna att göra konstiga saker med min kropp och lade stjärntäcket tillrätta över oss båda. Och än en gång kändes det så väldigt okej att veta att this is it. Snyggast i Stan och jag är bound att aldrig komma mycket längre än att ligga intrasslade under ett täcke i Stockholmsnatten. Och varje gång jag springer på honom kommer jag att få ett par armar om mig, pannpussar som får mig att smälta, ett leende som gör mig knäsvag och sluta upp under ett täcke vi slagits för att få rätten till.

Och jag kan leva med det. Jag kan absolut leva med det.

Annonser

9 kommentarer

Filed under Uncategorized

9 responses to “Innan baksmällan…

  1. Vilken klockren kväll du verkar ha haft, mer sånt!

  2. och förresten…du har tur som en har en sån som Snyggast i Stan. Jag har gjort mig av med min, dumt. Mycket dumt!

    • Mja, det här är ju bara andra gången jag träffar honom, men nog e det nice allti, speciellt när man inte ens behövt jobba för att ‘få’ honom. Liksom ba ‘klick’ 🙂

  3. Som sagt, du verkade också ha en ganska bra kväll 🙂 Lät härligt, för intrasslade ben brukar ju oftast vara det…

  4. relationskrisen

    Mmm, plötsligt börjar man undra om det är dags att börja gå ut igen snart… 🙂

  5. Ska se om jag kan kidnappa Irlands Snyggast i Stan och trassla in oss i varandra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s