Metamorfos


Halv fyra. Hon är det. Klockan alltså, och jag sitter fortfarande uppe och kisar med ögonen och funderar över livets finurligheter. Som det här med att träffa någon när man minst av allt förväntar sig att göra det. Att falla för någon man inte alls tänkt falla för men som man inte kan förneka att man ba-ba-ba-boom-fallit för. Bara sådär. Helt oväntat. Helt utan en aning. Helt… rätt.

Och det slår mig att jag inte längre har skrivkramp. När jag är glad menar jag. För jag skriver och skriver och skriver i all oändlighet. Jag skriver på bussen, på pendeln och på tåget och när jag går på gatorna och när jag ligger i sängen och när jag äter pizza med Kusin Vitamin och när jag är påväg att somna och när jag duschar.. Anteckningsböckerna är med mig överallt och jag kan inte sluta. Och det är märkligt.

Mitt skrivande var typen av skrivande som föddes ur mina problem.

Nästan allt jag skrivit har någonstans bottnat i det där bitterljuva. Eller rent djävliga. Det arga, det onda, det ledsna och det smärtsamma. Men jag har aldrig riktigt kunnat skriva när jag bara är… glad. Ja. Glad. Rätt och slätt och utan vidare krusiduller.

Han måste vara bra för mig.. Rättning: han är bra för mig. Jag känner det på mig.

För varje dag som går känner jag förändringen. Jag börjar bli jag igen. Den där versionen av mig som jag faktiskt tycker om och som jag borde vara. Hon, tjejen, som gömt sig nu i år och inte vågat ta sig fram igen. Hon den orädda och roliga och livsglada och trevliga och…lyckliga.

Fan, vart har jag varit?

Annonser

5 kommentarer

Filed under Uncategorized

5 responses to “Metamorfos

  1. Klart du får följa med och galoppera med vildhästar längst stranden. Fyller man 25 har man tillåtelse till en liten ålderskris och får leka cowgirl!

    Det är att träffa någon när man minst anar det eller någon man kanske rentav aldrig ens tänkt tanken om…ibland avskyr jag det. Som när man varit singel alldeles för länge, råkar hamna i säng med en vän man aldrig tänkt på som en kyss levererare och sen inte kan sluta tänka på det. Kanske inte just på personen men mer på själva händelsen. Och nu vet man inte vad man vill? Är det bara närheten som saknas eller kan det vara så att vännen börjat betyda mer?

  2. Jag blir glad av det du skriver så sluta inte 🙂
    Kramar

  3. Mia

    Låter helt underbart! Du verkar ha hittat något värdefullt. Jag känner igen det där med att bara skriva när man är olycklig. Men om man kan hitta inspirationen även när man mår alldeles strålande blir det ännu bättre. Dessutom är det ju helt fantastiskt om du hittat någon som till och med inspirerar dig lite extra. Njuuuuuuut bara! 🙂

    Mia

    • Om jag har! Och tro mig, jag njuter i fulla drag. Jag hoppas du gör det snart du med med nån utav alla dina bokstäver eller kanske en helt ny i alfabetet 😉 Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s