Han på Andra Sidan Jorden


Ibland kommer jag att tänka på Han på Andra Sidan Jorden. Han som såg ut som en ung Travolta och som tog mig med storm den där gången för herrans många år sen. Jag var nio första gången jag träffade honom. Exotisk och spännande, med sin brunbrända hy och ljusa, glittrande ögon. Jag minns jag rodnade första gången jag hälsade på honom, för det innebar vi måste pussas på kinderna såsom man gör därborta i sydländerna och han var ju kille. Och jag tjej. Och vi båda grimaserade illa när vi pussades. Baciller. Huh så äckligt. Fast det tyckte vi ju inte egentligen, men man skulle ju tycka det, så då gjorde vi det.

Nästa gång vi möttes gick jag i femman. Eller kanske sexan, jag är inte helt säker. Men jag minns hur han brukade följa med min morbror hem till oss och hur vi åt kanderade äpplen och badade i poolen. Och hur jag alltid försökte hålla mig borta, men samtidigt i närheten. För jag ville så gärna höra hans röst. Och se dom där ögonen som fascinerade mig så väldigt. Och mina dagböcker handlade om honom. Sida efter sida efter sida, skrev romaner om hans ögon och hans skratt och hans upptåg. Skrev om hur det kittlades i magen varje gång våra ögon möttes och om hur hans hud brändes mot mina läppar varje gång vi pussade på varandras kinder. Och jag fortsatte skriva om honom även när jag åkte hem. I år fortsatte jag att skriva. Minnas honom som det finaste jag någonsin sett. Han tävlade mot Taylor i ‘Hanson’ och David i ‘Beverly Hills’.

Tredje och sista gången jag var där, i Landet Långtborta och hälsade på mina släktingar, träffade jag honom igen. Jag minns hur jag strax innan jag for dit med min familj hade fått ett litet brev från honom. Han hade skickat det med min morbror och hans dåvarande fru, som var hans moster, och noggrant skrivit utanpå att endast jag fick öppna och läsa det. Jag minns hur jag rodnade och sprang iväg för att läsa brevet medan man skrattade roat åt mig. För jag hade ju aldrig nånsin erkänt för dom andra att jag var kär i pojken med ögonen som skrev kärlekslåtar om mig som nioåring när han inte visste att jag hörde. Han hade skrivit att han hört vi skulle komma till hans land snart och att han såg fram emot att träffa mig. Trots att vi nästan aldrig sa ett ord till varandra när vi väl sågs. Han skrev att om jag ville skulle han ta med mig till stranden och på konserten på hotelltaket där hans band skulle spela så småningom.

Jag var snudd på sexton den gången. Jag hade just klippt av mig allt mitt hår och förvandlats till en moody tonåring som begravde sig i musik, gärna instängd på rummet. Var svår och hade problem med maten, såsom man skulle ha för att passa in i klassen jag gick i, bland dansare och wannabe-skådisar. Hade flyttat hemifrån för att plugga på ett gymnasium i en annan stad och nyligen börjat försöka hitta mig själv med hjälp av alkoholen och vänner som inte var vänner. Hur man nu hittar sig själv med alkoholen och vänner som inte är vänner. Men jag var duktig på att låtsas back then.

Han ringde mig en eftermiddag när jag nyss kommit ur duschen. Min mamma stod nyfiket en bit bort och tjuvlyssnade och min lillasyster retades högljutt och jag blev arg. Men han skrattade åt det, trots att han var generad, och frågade om jag ville träffas och åka till stranden. Självklart ville jag det, utan en aning om vad det skulle leda till.

Den månaden gick alldeles för snabbt. Han fullkomligt tog mig med storm och jag minns jag skrattade mer än vad jag gjort på ett halvår. Han och jag vandrade genom nätterna, missade bussar och taxis och låg i gräset på parker och tittade på stjärnorna. Och vi bytte hemligheter och armband och halsband och han tillägnade mig låtar när han sjöng med sitt band på konserter. Och vi drack öl med hans vänner och jag blev arg när han rökte på och hans vänner gjorde värre saker än så. Började gråta när jag såg Synth-killen med heroin, för jag trodde inte mina ögon och mitt naiva hjärta värkte. Jag var från en annan värld. Skyddad.

Men jag var kär. Och jag blundade för det jag inte ville veta, för han var så väldigt vacker. Och han var så snäll och förstående och varm och djup och ärlig. Och vi dansade salsa i köket och badade badkar fast det var fyrtiofem grader varmt ute och vi smygrökte i hans säng och var berusade av varandras närhet. Och han tyckte om mig mer än jag förstod.

Kvällen innan jag skulle ta planet hem satt vi på en trottoarkant. Jag grät. Ja, herregud vad jag grät. Och han höll om mig, strök mig över ryggen och pussade bort mina tårar. Och när jag inte såg det grät han också. Jag kunde känna hur fukten från hans salta tårar vätte mitt blå linne. Och vi pratade halvhjärtat om distansförhållanden, trots att vi båda visste det var ett hopplöst fall. Jag sexton, han sjutton och med ett halvt jordklot emellan oss. Omöjligt. Och jag grät mig till sömns i två månader..

Vi tog upp kontakten igen för drygt två år sedan. Internet. Där kan man hitta bortglömda ungdomskärlekar om man bara letar. Och jag påverkades av dom nattliga samtalen med honom. Av dom genomträngande, ocean-färgade ögonen som log mot mig från andra sidan jorden och rösten som påminde om hotelltaks-konserter. För man glömmer aldrig sin första barndomskärlek eller hur man förvandlas till en nioårig flicka med honungsfärgat hår och blygt leende varje gång man ser en bild av honom. Och jag vet, han har inte glömt mig. Kommer aldrig glömma.

Och en dag, när jag åker till andra sidan jorden igen, ska jag berätta det här för honom. Och jag ska krama honom hårt och länge och låta honom veta hur mycket han betydde för en sextonårig flickas trasiga hjärta.

Annonser

11 kommentarer

Filed under Uncategorized

11 responses to “Han på Andra Sidan Jorden

  1. Du skriver så fruktansvärt bra. Var bara tvungen att säga det.

  2. Sant, första kärleken rostar aldrig.
    Jag hoppas ni kommer träffas igen. Om bara för att berätta allt det där. Vet att det skulle få honom att växa några centimeter om han kunde läsa vad du skrivit nu. Väldgti vackert!

    • Tack 🙂 Och jag tvivlar inte på att vi kommer att ses igen, han har lovat mig att visa var min mormors grav ligger och det löftet hoppas jag att han kommer att hålla. Och även om det inte är den typen av kärlek längre, utan en mer vänskaplig kärlek jag känner, så rostar aldrig minnena av just den kärleken jag skrivit om.
      Och det är jag glad för.

  3. Helt underbart skrivet. Det är precis så det känns. Salta tårar, värkande hjärta, nostalgileenden och pirr i magåtten trots att det har gått sin tid…

  4. Så fint skrivet. Blir alldeles tårögd. Fan vad bra du är…

    Kram och puss

  5. Pingback: Om att ge förändring en chans | I think it's a Rainbow

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s