Etikettarkiv: Om slutna cirklar

Om att ge förändring en chans

Hon känner folk som känner folk som känner folk. Och jag blir alltid lika förundrad över hennes kontakter. Över att de på något vis är en del av ett kretslopp av folk som känner folk som känner folk som känner mig. Vi skrattar åt det där vi sitter, jag läppjandes på mitt vin och hon med sitt ölglas i handen. Och vi äter tapas och suckar lyckligt över den nostalgismakande aiolin och skrattar åt livet-i-solen-anekdoter.

Och jag tittar på henne i smyg ibland och tänker hon ser annorlunda ut. Gladare. Att hennes mörka ögon flackar inte längre som dom gjorde förr. Kanske känner hon av det liksom jag. Att det är överspelat nu, på riktigt. För när jag tänker på hur hon för några månader sedan knappt kunde se mig i ögonen när vi sågs, känns det så. Det känns annorlunda. Bättre. Genuint. Och jag inser jag kan skratta och konversera utan att analysera igen. Så kanske går det att bygga broar ändå. Kanske blir det aldrig som förr, men likväl finns det nog ändå lite hopp. En vilja att förändras. Och kanske är det allt som behövs. Det, och tid.

Någonstans sluts alltid cirkeln. Ibland kan det ta år, som nu. Och som med Gitarristen. Andra gånger går det fortare än man kunnat ana. Och kanske handlar det bara om att våga tro på förändring. Våga ge en andra chans. Kanske handlar allting om att människor inte kan förändras såvida ingen tror på dom. Jag vet inte. Jag vet bara jag vill ge förändringen en chans.

4 kommentarer

Under Uncategorized