Etikettarkiv: Om våren

And you were always my Spring

Så ligger vi där precis som förr. En kort. En lång. Utsträckta i gräset med ansiktena mot solen. Vi är nog av den sorten, han och jag. Sådana som behöver vända oss mot ljuset för att inte slukas av allt det där svåra, mörka. Värmen bränner mot mina jeansbeklädda ben, får mig att minnas alla de timmar och dagar förra våren som spenderades just precis såhär. Kaffe, cigg och gräsmattor i solen. Och så orden såklart. Alla de tankar som behövde hitta ut och alla de skratt vi delade. Där vi ligger finner jag tillbaks till det. Lugnet. Tryggheten. Det fina med att veta vi har vår vänskap att falla tillbaks på.

Bakom mina solglasögon tittar jag på honom och ler. Tänker att det inte spelar någon roll vad alla andra säger – vi kommer motbevisa dom han och jag. Stå där som exempel över att man inte alltid måste sluta upp i bitter fientlighet. Att man, tvärt emot vad alla säger, kan och vill vårda vänskapen trots att han och jag inte längre är ett som i vi. Att det inte alls är så himla svårt att ligga raklånga under klarblå himlar och bara vara. Prata som vänner gör. Lyssna och dela historier, skratt och tårar. Finnas till och bry sig om. Klappa ömt på de band som ännu finns kvar och ge av det som går.

Jag är så väldigt glad vi har kvar det, du och jag. 

Och jag funderar på det där med band. På hur lätt det ibland kan vara att klippa av och låta dom förlora sina fästen. Ta den enkla vägen ut. Fly. I vissa fall för att det inte finns en annan väg. Andra gånger av feghet och rädsla. Stolthet. Ilska. Och man låter dom gå förlorade – vänskaperna. Jag har också gjort det. En, två, tre, säkert fler gånger. Ibland har jag ångrat mig. Ibland har där inte funnits något annat sätt. Band är sällsamma ting. Så starka kan dom vara att de blir lika sköra som torra rosenblad när marken rämnar under ens fötter. De liksom faller sönder i ens händer om man inte är försiktig. Men har man tur kan de börja spira igen, vända ansiktena mot solen och växa till den allra finaste sorten av vänskap.

Det är så jag vill ha det. För mina band till dig finns kvar – de där starka vi fäste tidigt förra våren. Det började redan i orden vi skrev till varandra. Redan där vi möttes första gången bland tequila, tända ljus och Winnerbäck. Och må så vara att våra himlar rämnade och marken svek våra ben. Må så vara att inget blev som vi tänkt oss och vi inte fick varandra i slutet. Men banden finns kvar. Och det är så jag vill ha det. Du och jag med ansiktena mot solen. För varje solig vår kommer alltid vara lite extra din. Och om femtio år hoppas jag vi ligger där du och jag. Gråa strån och tusen erfarenheter rikare, utsträckta på en gräsmatta och samtalar om livets sällsamhet.

Så kanske fick vi varandra i slutet ändå.


Tumblr_ljf206cads1qikcxjo1_500_large

10 kommentarer

Under Uncategorized

Om våren & Han med Bröstkorgen

Vårkänslorna spritter i kroppen där jag sitter på Konserthusets trappa. Det är en av de vackraste dagarna på länge, tänker jag när jag känner vårsolens värmande strålar mot mitt ansikte och hur den lätta vinden drar i mitt utsläppta, fortfarande fuktiga hår. Och nej, det handlar inte bara om vädret, utan om att jag njuter. Om att jag för första gången på mycket länge verkligen känner att jag kan njuta med allting som är jag. Och det handlar om att just precis idag känner jag mig så väldigt väldigt fri. Jag älskar att känna så. Frihet. Det är viktigt.

Och det handlar om att jag väntar på Han med Bröstkorgen…

”Det kan inte vara en slump att vi ses just idag.”

Det är svaret jag får efter att jag fått ett infall och plitat ihop ett sms om hur underbart jag tycker det är just precis idag. Där sitter jag. Mitt ibland ett hav av människor som, liksom jag, vaknat ur sitt vinteride och vågat sig ut ur sina gömställen. Människor som, liksom jag, lutar huvudet bakåt och låter solen komma åt där den kan där de sitter, leendes. Det är folk överallt. Torget badar i solljus och liv och jag hör folk skratta omkring mig. Sverige har börjat vakna till liv igen. Äntligen.

En man med filmkamera passerar. Filmar storleendes alla oss som sitter här på trappan och jag besvarar hans leende när han nickar mot mig. Och jag känner mig så varm inombords. Så levande. Så skimrande. För det är andra gången i mitt liv jag sitter just precis här, på trappen, i vårsolen, med precis samma pilotbrillor och känsla av frihet. Och det är helt underbart!

Våren. Min vår. Årets allra bästa tid. Hoppets tid. Livets tid. Uppvaknandets tid. Kärlekens tid..

Och nej, kanske är det ingen slump att Han med Bröstkorgen och jag ska ses just idag. Kanske är det ingen slump att han kommit in i mitt liv, totalt oväntat, vid precis den här punkten i mitt liv. Och jag vet fortfarande inte vad det är, det där vi har, men jag känner mig mer hoppfull än nånsin. Och det kommer bli en fantastisk dag.

Marvellous.


4 kommentarer

Under Uncategorized