Om en helg & en bröstkorg


Känslan av befrielse är påtaglig när mina fingertoppar åter möter tangenterna. Dom liksom kindpussas och ler brett mot varandra, lyckliga att få leka tillsammans igen, och jag har inte hjärta att säga åt dom där egentligen inte finns tid till lek, trots att klockan ilsket tickar ovanför dörren och den oranga msn-konversationen får mig att vilja slänga datorn i väggen. För mina fingertoppar är lyckliga.

Hela helgen har ord och meningar och spalter formats i mitt huvud. Intryck och tankar jag måste skriva om, men jag har inte kunnat. Och trots att jag känt behovet, inte alltid velat. Så dom har tålmodigt fått hopas därinne, fått lära sig att vänta trots att det får dom att stampa med fötterna i marken och lägga armarna i kors och blänga på mig, för dom måste hela tiden trängas mer och mer för det är så det är när man inte kan hindra nya tankar från att födas. Mitt huvud är inte Kina.

När jag vaknade imorse, för andra gången, kunde jag inte hejda leendet som spred sig på mina läppar där jag låg och iakttog mönstret på väggarna. Liksom letade figurer, precis som jag legat på samma plats och gjort tidigare dagen innan. Och jag andades in doften han lämnat bakom sig när han gått och undrade om han förstod att det inte skulle dröja länge förrän orden som trängdes i mitt huvud behövde yttras. Undrade om han insåg att jag med största sannolikhet skulle skriva om hans bröstkorg så fort jag bara fick chansen. Men så tänkte jag att jo.. Han måste nog veta tillräckligt mycket om mig för att förstå. För hur ska jag väl nånsin kunna låta bli att skriva om någonting så berusande och enkelt som just den närheten? Hur ska jag kunna låta bli när mina ord är som vattnet som tar sig fram överallt där det finns kryphål och chanser? För dom kan inte stängas in helt. Dom har inte tålamodet. Vill inte ha tålamodet.

Och jag minns hur jag småpirrigt och nervöst slog in hans portkod. Kände mig fånig när mina ben skakade lätt då jag ringde på dörren och hörde honom röra sig på andra sidan. Och jag förstod inte riktigt nervositeten, för även om den inte var jättestor som när jag pratade med honom för första gången, så fanns den. Trots att jag aldrig trott en sekund på att mötet skulle gå dåligt. Trots att jag aldrig tvivlat på att jag ögonblickligen skulle tycka om honom. Och det gjorde jag.

Men jag vet nu.. Jag insåg det när jag låg där och tittade efter hästar och lejon och microgrisar i tapeten. Att jag var orolig över att han inte skulle tycka lika bra om mig, i verkligheten, som mina ord och det jag skriver. Orolig över att jag inte skulle vara lika bra som mina ordval.. För det är ju så lätt att försköna när man skriver.

Men när vi sedan satt där, ihopkurade, som om det vore den mest naturliga sak i världen att känna sig så bekväm och sitta så ihopkurad med en person man just träffat för första gången, kunde jag inte bry mig mindre om nervositet och oro och vad som pågick utanför lägenhetens väggar. Och inte heller kände jag den minsta önskan att lyfta mitt huvud från hans inbjudande, trygga bröstkorg och åka till andra sidan havet. Och för första gången på så väldigt länge önskade jag inte att jag var någon annanstans när rastlösheten tog över. För det fanns aldrig någon rastlöshet.

Bara han och jag, mitt ibland stearingljusen och rökelsen och tequilan och Winnerbäck och bär-shots och godispåsen och mjuka fingertoppar och persienner och oversize-tröjor och mönstrade kuddar och en kvarlämnad tv-bänk och youtube-klipp och Rafiki och Mufasa och Shenzai och Nala.. Bara han och jag och Lejonkungen.

Och senare, när jag vandrade i solen fylld av vårkänslor, kändes det lite som att ha vingar. För han gav mig vad ytterst få har kunnat… Total och absolut frihet.

Annonser

11 kommentarer

Filed under Uncategorized

11 responses to “Om en helg & en bröstkorg

  1. missdarkblue

    Hoppla!

  2. Det luktar tärningar här på något sätt. Vet inte riktigt varför.

  3. Jag säger det samma som Fishär! 😉

  4. Torkel

    Du skriver heeeelt underbart. Så glad att jag hittade den här bloggen 🙂

    Hoppas det går bra med killen 🙂

  5. Pingback: And you were always my Spring | I think it's a Rainbow

  6. Pingback: I min kropp föddes en studsboll | I think it's a Rainbow

  7. Pingback: Om det där med bloggcrushar | I think it's a Rainbow

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s