Om sådant som är oförstört


Av alla människor är det N som ringer. Den raspiga rösten kallar fram ett igenkännande leende på mina läppar. Sprider värme i min själ och ro i mitt sinne. För hur trasig jag än känner mig så är det i alla fall ett minne som står intakt. Minnet av vår tid tillsammans är bevarat såsom alla minnen bör vara bevarade. Oförstörda. Orörda. Lika vackra som de lämnades för att vi båda skulle finna kärleken i andra. Han ber mig berätta om det där nya. Jag sluter ögonen och skrattar tappert. För ett ögonblick lutar jag huvudet  mot den vita fasaden och vilar i tystnaden. Lyssnar på staden runtom och hör hur han ler. Finner tröst där,  i det hesa skrattet. Enkelheten i vår relation limmar ihop mig för stunden. Vi har alltid kunnat skratta när det varit svårt. Till och med där vi satt i hans soffa och blottade våra trasiga hjärtan i vetskap om att vi aldrig skulle kunna hela den andres. Där fann vi tröst. Jag i hans röst, hans skratt och mot hans breda axlar.

Du ska vara glad, Fariahn. Det är därför jag ringer.  Du har alltid gjort mig så glad. Fortsätt alltid vara sån. 

Och för ett ögonblick önskar jag att jag kunde få vara där igen. Vila i det enkla mot hans axel och bara vara tyst. Vi hade aldrig varandra, men var aldrig riktigt ensamma. Och där i skymningen utanför baren är han just den vän jag behöver. Honom kan jag inte svika. Minfältet når honom inte.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s