And you were always my Spring


Så ligger vi där precis som förr. En kort. En lång. Utsträckta i gräset med ansiktena mot solen. Vi är nog av den sorten, han och jag. Sådana som behöver vända oss mot ljuset för att inte slukas av allt det där svåra, mörka. Värmen bränner mot mina jeansbeklädda ben, får mig att minnas alla de timmar och dagar förra våren som spenderades just precis såhär. Kaffe, cigg och gräsmattor i solen. Och så orden såklart. Alla de tankar som behövde hitta ut och alla de skratt vi delade. Där vi ligger finner jag tillbaks till det. Lugnet. Tryggheten. Det fina med att veta vi har vår vänskap att falla tillbaks på.

Bakom mina solglasögon tittar jag på honom och ler. Tänker att det inte spelar någon roll vad alla andra säger – vi kommer motbevisa dom han och jag. Stå där som exempel över att man inte alltid måste sluta upp i bitter fientlighet. Att man, tvärt emot vad alla säger, kan och vill vårda vänskapen trots att han och jag inte längre är ett som i vi. Att det inte alls är så himla svårt att ligga raklånga under klarblå himlar och bara vara. Prata som vänner gör. Lyssna och dela historier, skratt och tårar. Finnas till och bry sig om. Klappa ömt på de band som ännu finns kvar och ge av det som går.

Jag är så väldigt glad vi har kvar det, du och jag. 

Och jag funderar på det där med band. På hur lätt det ibland kan vara att klippa av och låta dom förlora sina fästen. Ta den enkla vägen ut. Fly. I vissa fall för att det inte finns en annan väg. Andra gånger av feghet och rädsla. Stolthet. Ilska. Och man låter dom gå förlorade – vänskaperna. Jag har också gjort det. En, två, tre, säkert fler gånger. Ibland har jag ångrat mig. Ibland har där inte funnits något annat sätt. Band är sällsamma ting. Så starka kan dom vara att de blir lika sköra som torra rosenblad när marken rämnar under ens fötter. De liksom faller sönder i ens händer om man inte är försiktig. Men har man tur kan de börja spira igen, vända ansiktena mot solen och växa till den allra finaste sorten av vänskap.

Det är så jag vill ha det. För mina band till dig finns kvar – de där starka vi fäste tidigt förra våren. Det började redan i orden vi skrev till varandra. Redan där vi möttes första gången bland tequila, tända ljus och Winnerbäck. Och må så vara att våra himlar rämnade och marken svek våra ben. Må så vara att inget blev som vi tänkt oss och vi inte fick varandra i slutet. Men banden finns kvar. Och det är så jag vill ha det. Du och jag med ansiktena mot solen. För varje solig vår kommer alltid vara lite extra din. Och om femtio år hoppas jag vi ligger där du och jag. Gråa strån och tusen erfarenheter rikare, utsträckta på en gräsmatta och samtalar om livets sällsamhet.

Så kanske fick vi varandra i slutet ändå.


Tumblr_ljf206cads1qikcxjo1_500_large

Annonser

10 kommentarer

Filed under Uncategorized

10 responses to “And you were always my Spring

  1. Så himla fint bara. Som alltid.
    Ditt hjärta. Hans hjärta.
    Så vackra.
    Var för sig. Tillsammans.

    Så mycket visdom och kärlek i dina ord. =)
    Puss

  2. She

    Vettu .. ni är så jävla fina att jag dör en liten bit .. Tänk om alla kunde ha en liten gnutta av ert sunda förnuft… *skakar på huvudet* You are grymmisch! 🙂

    Bry dig inte om vad andra säger & tycker .. Låt vårens solstrålar värma din mörka hjässa och bara föra in en massa positivt i kroppen din, och låt oss hoppas att ni ses där på gräsmattan om 50 år ..

    *kramar*

    • 🙂 Tack vännen. Ja, vill du o mannen din kan ni ju alltid göra oss sällskap på den där gräsmattan om 50 år. Grå, härdade av livet, men förbannat glada över att vi har varandra 😉 Kram!

  3. M

    Jag har nog aldrig läst någon som kan sätta ihop orden som du kan. Du trollbinder en fullständigt. Jag gapar av förtjusning över din talang. Om du någonsin tvekat på det så kan jag berätta att det är med ord du ska jobba.

  4. Ett uppbrott behöver inte alltid vara ett avslut. Kanske är det så här ni ska vara, så här ni är bäst för varann. Vänner. Och vänskap är ju faktiskt inte sämre än något annat. Det är kärlek det med.

  5. Fina ord. Att de dessutom så tydligt kommer från hjärtat gör dem ännu finare. Jag är glad att ni fann varandra. Och kanske har du rätt, ni fick varandra ändå. ♥

    • Tack 🙂 Det är jag också. Som Christel säger, vänskap är inte sämre än något annat – det är också kärlek. Kanske av den bättre sorten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s