Om krokiga vägar & tysta vrår


Jag har saknat den. Den nästintill totala tystnaden. Ljudet av ett sovande hus och regelbundna andetag. Inga bilar eller plogar eller tåg eller människor. Ute är det mörkt. Så mörkt att ingen skulle märka om någon rörde sig på de tomma gatorna. Och jag ligger här och undrar varför man någonsin skulle vilja byta bort det här mot stadsbullret och det aldrig riktigt mörka mörkret. För en tid, javisst. Men alltid?

Det är när jag ligger här i ett nedsläckt, tyst rum som jag börjar tänka tillbaks. På gårdagen. Veckan som gått. Det år som passerat. Jag funderar på allt det fina och fantastiska. Konstaterar för mig själv att 2010 allt var ett överraskningarnas år. Ett förväntningarnas år. Ett bra år. Jag gick vilse på krokiga stigar, men hittade ut. Jag hittade alltid ut till slut. Och jag tänker att somliga av oss kanske är sådana att vi måste få ta alla de dunkla omvägarna för att kunna uppskatta raksträckorna. För att kunna se allt det vackra måste man se allt det som göms i mörkret, på okända stigar i snåriga skogar. Men förr eller senare hittar man ut, om man vågar. För visst är det väl så att det ibland är lättare att gömma sig i skuggorna, än att stå rakryggad med öppna ögon i direkt solljus.

Veckan som gått har varit… En överraskningarnas vecka. På gott och ont. Jag har funnit värme och kärlek. Jag har drabbats av vredesmod och besvikelse. Och jag har funnit ord som fastnat i svalget och återvänt till mitt hjärtas tysta vrår. De bidar sin tid. Behöver tid att växa. Tid att samla mod. Gårdagen hjälpte dom en bit på vägen.

Ibland undrar jag om det någonsin tar slut. Sökandet. Omvägarna. Och allt det där andra som bidragit till att jag dött så många gånger. Dött för att återfödas. Starkare. Alltid starkare. En dag kanske allt är värt det. Jag kommer aldrig sluta hoppas.

Annonser

12 kommentarer

Filed under Uncategorized

12 responses to “Om krokiga vägar & tysta vrår

  1. bra skrivet, och jag älskar rubriken!

  2. ”Ibland undrar jag om det någonsin tar slut. Sökandet. Omvägarna.”
    Åhh du sätter ord på mina tankar. Fint. Ha en fin helg, kram

  3. Gillar din ton i bloggen!
    Språket, orden, formuleringarna tyder på inre mognad – fint!
    (Ramlade förbi ”Stormen” och hamnade här, om du undrar!?)

  4. ”Och allt det där andra som bidragit till att jag dött så många gånger. Dött för att återfödas. Starkare. Alltid starkare. En dag kanske allt är värt det. Jag kommer aldrig sluta hoppas.”

    Ibland. I någon stund eller sekund så tror jag att vi andas samma andetag och delar en bit hjärta. Då några av dina ord skulle ha kunnat vara mina.

    Och i nästa stund eller sekund så är vi främlingar igen. Så olika.

    Men den där stunden eller sekunden är så vacker och värdefull för mig.

    Jag är glad att du finns. Jag är glad för den du är. Jag är glad för din ord.
    Och tacksam.

  5. Skrev en kommentar häromdagen, men tydligen misslyckades jag kapitalt med att skicka den =P
    Jag förstår precis vad du menar med den där tystnaden. Stadens buller kommer aldrig att kunna jämföras med landets tystnad, så enkelt är det. Jag kommer nog alltid att trivas bäst ute i skogen, även om det ibland är skönt att bo i en stad.
    Hoppas att allt är så bra det kan vara med dig, efter omständigheterna!
    Kram!

    • Din kommentar råkade visst hamna bland skräpposten 😦
      Men ja, visst är det som du skriver och det är lite skönt att veta att det finns folk därute som förstår mig.
      Och jag klarar mig nog 🙂 Det gör jag alltid.
      Stor kram

  6. nä. man ska ALDRIG sluta söka.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s