Om tystnadsknoppen som brast


Så jag gör det till slut. Frågar. Eller brister. Det är lite samma lika med det där. För jag kan inte fråga utan att brista. Så det gör jag när vi ligger i ett nedsläckt rum där gatuljus kastar skuggor mot väggarna. Kanske är det så att jag till slut vågar fråga för att jag varit på väg i så många dagar nu. Kanske kommer orden till slut ur mig för att jag tidigare under dagen gråtit gömd mot Syrrans mörka lockar för att fasaden till slut spruckit. För att känslorna alla legat och pyrt under min hud, tills de till slut måste ha frätt hål och sipprat ut. Så visst var det väl så att även knoppar av tystnad måste brista till slut.

Och Hermanita, jag tror jag lyckades litegrann ändå. Att gå från salladshuvud till rosenknopp. Baby steps, javisst, men baby steps är bättre än inga steps at all. Osäkerheten.. Den är inte borta, men den är mindre förslavande. Så, nu börjar jag mitt vilande på nytt. I övertygelsen och hoppet.

Annonser

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

2 responses to “Om tystnadsknoppen som brast

  1. You make me proud, vackraste hermanita… Allt kommer att bli bra, det vet vi båda två. Kärlek, hopp och styrka! ❤

    • Och du gör mig stolt också! Ja, allt kommer bli bra, det vet vi ju. För oss båda. Bara en tidsfråga, så den där lagen om jävlighet kan ta o slänga sig i väggen nu 😉 Massa puss o kärlek o styrka till dig hermanita mia!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s