Om Osäkerhet


Jag känner mig sällan så osäker som när jag inte är säker. Genom hela livet har jag oftast välsignats med människor jag inte behövt tvivla på, människor stadiga som berget och som aldrig velat göra mig illa. Det finns undantag, javisst, men dessa har sällan varat länge, även om de ändå oftast varat för länge. Men jag har sällan varit osäker när jag varit med någon, på riktigt. Aldrig behövt tvivla på någon annan än mig själv. Så, av naturen kan jag inte hantera den. Osäkerheten jag känner just nu. Den som får mig att överanalysera varje rörelse och censurera alla mina ord. Den som får mig att ifrågasätta allt och skälva av rädsla för att sådant jag säger i oövertänkta ögonblick ska krossa den glastunna hinna av hopp jag står på. I nätterna kväver jag sådant som vill ut trots att det buntar ihop sig till stora klumpar av förtvivlan i mitt bröst. För jag vet inte hur jag ska överleva om det där spröda går sönder. Vet inte hur jag ska hålla mig upprätt om jag förlorar min övertygelse. Så jag låter det kväva mig istället. Låter rädslan tysta mig. Trots att jag vet att även knoppar av tystnad en dag måste brista.

Ofta kan jag ändå vila i övertygelsen. För jag ser ju förändringen. Sakta, försiktigt, men jag ser den. Tycker mig kunna känna den. Ibland vågar jag till och med ta initiativ. Försiktiga förfrågor om närhet och tid. Men vissa dagar räcker det inte. Vissa dagar vinner rädslan med ett sådant övertag att jag finner mig stirra ned i en avgrund och bara vänta på att knuffas över kanten. Så jag trycker mig nära i natten. Låter den värme jag själv saknar döva den förslavande kölden min osäkerhet bär med sig. Blundar hårt och begraver läppar mot varm hud för att hindra dom från att tala. Släpp in, hör jag röster i mitt huvud viska. Släpp in, fast du inte vågar. Fast du inte känner dig insläppt. Släpp in. Fråga allt du vill fråga. Ta risken. Men jag frågar inte. Blir feg och väntar tills andetag avslöjar bara jag är vaken. Först då vågar jag bryta tystnaden.

Jag är sällan så osäker som när jag inte är säker. Kanske är det mitt straff. Men det klär mig inte. Tär på mig så till den grad att det blir synligt när jag inte är på min vakt. Jag ser det i deras bruna ögon – hur min osäkerhet finns målad över min spegelbild. Hur jag skälver av återhållen ångest när man frågar. För alla de murar som en gång bröts ned har ännu inte återfått den styrka de hade innan honom. Och för de som står mig närmast kan jag inte ljuga trots att jag gör mitt allra bästaste bästa. Förlora dig inte, säger hon till mig. Våga kräva det du behöver och vänta inte så länge att livet passerar – utan dig. Och jag stirrar med glansiga ögon och undrar tyst vad man gör när det i själva verket är Livet självt man väntar på. Jag tror att hon förstår ändå, att hon ser rakt igenom mig precis som hon alltid gjort, min mor. Jag har inte något annat alternativ, viskar jag. Han är mitt liv. Den jag vill leva med tills mina ben inte längre bär mig. Vänta är det enda jag kan göra. Det kanske dödar mig.. Men jag dör om jag vänder också. 

Jag dör om jag vänder också.

Annonser

8 kommentarer

Filed under Uncategorized

8 responses to “Om Osäkerhet

  1. mh

    Det här är bara en kommentar och den kanske inte alls faller i god jord men;
    Just nu är det osäker men, hoppas vissa insikter som lär dyka upp på vägen lär dig något.
    Och om de inte dyker upp så löser det sig alltid.
    Så är det bara.

    Ha en skön helg nu.

    • Mjo, visst kommer insikterna. Det gör de ju oftast när man går igenom saker i livet. Men somliga saker krävs det två för att göra (eller inte göra) och det är något man måste komma ihåg, även om det är lätt att glömma.
      Hoppas du hade en skön helg du med!

  2. Åh.
    Som alltid finns det så mycket mer i de skälvande orden än vad orden ens säger.
    Men orden räcker för att beröra, skaka om och ta andan ur en.
    För att du alltid med några få ord förmedlar så mycket hjärta och så mycket känslor så det går aldrig att gå oberörd förbi.

    Jag tror fortfarande. På dig. På det vackraste. På tiden. På allt.

  3. Anna

    Åh. Aj, vad det kniper i hjärtat. Den där osäkerheten är vidrig men jag tycker det är fantastiskt hur du lyckas hitta orden att uttrycka hur det känns – att förlora övertygelsen, eller låta den kväva en. Jag håller i ett halmstrå jag också, främst för att jag just nu inte vet vad jag ska göra utan det. Men jag tycker inte om vad det gör med mig.
    Du sätter ord på precis allt. Jag hoppas verkligen din tro också blir din bro, till livet.

    • Ja, så är det ju med osäkerhet, den suger. Men man får hoppas på att den för nåt gott med sig i slutändan – att man kommer starkare ur den. Och om inte – ja då löser det sig förr eller senare ändå. Jag hoppas av hela mitt hjärta du slipper känna samma osäkerhet en längre tid. Jag förstår verkligen vad du menar när du säger att du inte tycker om vad den gör med dig! Gud jag HATAR vad den gör med mig; jag blir det sämsta jaget jag kan vara, även om mycket av det kanske bara utspelar sig inuti mig. Var stark vännen, det ger sig. Promise! Stor kram!

  4. Vackra du, detta är i särklass ngt av det finaste du skrivit. Så avklätt och så vansinnigt ärligt… Det här berörde mig mer än vanligt. ❤ alltid.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s