To love is to suffer?


”To love is to suffer. To avoid suffering one must not love. But then one suffers from not loving. Therefore to love is to suffer, not to love is to suffer. To suffer is to suffer. To be happy is to love. To be happy then is to suffer. But suffering makes one unhappy. Therefore, to be unhappy one must love, or love to suffer, or suffer from too much happiness. I hope you’re getting this down.”

– Woody Allen, Love and Death

 

Annonser

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

3 responses to “To love is to suffer?

  1. Nej, jag tror inte det. Att kärlek och lidande hör ihop. Jag har trott det en gång i tiden, att man inte kan älska utan smärta. Men det kan man. Det kan man faktiskt.

    Det ingår en massa saker i kärlek som man bara får ta, ifall man ska vara tillsammans med någon. Men får ta dåligt humör-dagar, att man vill strypa någon för att han vägrar fatta saker, att man inte kan komma överens om skitsaker ibland. Men inget av det här lider man av. Man blir irriterad, eller direkt skitsur ibland. Men lidande? Nej.

    Jag har äntligen kommit fram till att om man lider är det helt enkelt inte kärlek. Det kan vara passion, besatthet, whatever. Och det kan vara nog så beroendeframkallande och efterlängtat. Men kärlek är det inte. Kärlek gör en gott, inte ont.

    • Mja.. Jag är helt med dig på mycket, men…

      ”Jag har äntligen kommit fram till att om man lider är det helt enkelt inte kärlek. Det kan vara passion, besatthet, whatever. Och det kan vara nog så beroendeframkallande och efterlängtat. Men kärlek är det inte. Kärlek gör en gott, inte ont.”

      … har jag svårt att hålla med om. För kärlek är inte alltid ömsesidigt, vilket kan orsaka en jäkla massa lidande, men inte är det väl mindre kärlek för det? Kärlek finns i många former och ibland kan det nog tyvärr vara så skruvat att det faktiskt inte gör bara gott. Och det kan helt enkelt bara vara så att synen på vad kärlek är för någonting är olika för olika människor. Är det inte kärlek då?

      Jag kan ärligt säga att jag lidit mycket dom senaste åren, förälskad i någon jag helt enkelt inte kunnat få, och det kan jag säga gör förbannat ont. Nästan lika ont som när någon dör. För jag brukade dö om och om och om igen – jag funkade inte som en normal människa. Och det kan låta fånigt och banalt, men när du är där mitt i stormen så är det allt annat än banalt och fånigt. Men att det inte skulle vara kärlek? Att allting det jag gått igenom och utstått för att få kunna vara tillsammans med mannen jag älskar, att det inte skulle vara kärlek? Nej. Nog är det kärlek. Det är förbannat mycket mer kärlek än den jag kände och erfar i min relation med killen jag bodde ihop med i nästan 3 år. Och det var ett bra förhållande. Irritation, gräl ibland, javisst. Och kärlek, ja. Men inte på långa vägar som den kärlek jag känner för han som orsakat mig så mycket smärta.

      Men nog kan man älska utan smärta. Kanske. Åtminstone utan den där förlamande, förintande smärtan. Fast sen är frågan vad man ser som lidande. För visst har jag lidit i dom flesta betydelsefulla relationer jag haft, lite, lite på ett eller annat sätt. Det tål att funderas över 🙂

      Men visst fan finns det kärlek som gör ont. Samtidigt som den kan göra en gott.

  2. Jag vet vad du pratar om. Jag har också, i flera års tid, varit helt förlorad i en man jag inte kunde få. En gift man. Som gärna ville ha mig – lite, men inte helt och fullt. Läser du dig bakåt i min blogg hittar du en hel del om det. Och jag var övertygad om att han var mitt livs kärlek, att det var riktig, äkta kärlek. Och ja, jag älskade honom. Trodde jag. För nu, när det är över, undrar jag vad jag menade med det. Det var en fantastisk passion, ja. Jag var helt besatt av honom, ja. Jag längtade mig fördärvad efter att det skulle bli något annat, ja. Men vem var det egentligen jag ”älskade”? Honom som den han faktiskt är, med det han lade på bordet, eller honom som den jag trodde mig se att han ”kunde vara”, om saker var annorlunda? Jag älskade en man som inte fanns, mannen jag trodde att han skulle ha varit om han var min. Det vill säga, en fantasi, när man ser närmare på det.

    Det är förstås en fråga om hur man tolkar ord, men för mig är kärlek ömsesidigt numera. Både som ord och företeelse. Kärlek är inte bara det man känner, utan det man gör och ger. Det är lika mycket en handling. Och då måste jag inse att enligt min egen definition, var mannen jag lade så mycket själ och längtan och lidande på aldrig någon som vare sig jag älskade eller som älskade mig. Vi var varandras passion och besatthet i några år, men vi brydde oss aldrig om varandra på riktigt, i det verkliga livet, vilka konsekvenser ”vi” hade.

    Jag menar inte att känslorna jag hade för honom inte var starka eller äkta. Det var de, definitivt. Men kärlek var det inte. Kärlek är något annat.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s