Somliga saker kanske inte borde yttras.. Men jag måste.


Ofta när jag tänker tillbaks på oss frågar jag mig själv vad det var som egentligen fick mig att falla sådär handlöst. För så var det. Jag föll. Okontrollerbart. På ett sätt jag aldrig tidigare vare sig gjort eller vågat. Och allting gick så fort från det att vi första gången hälsade på varandra till att bli vi. Jag har ofta försökt att låta bli att tänka på saken – och på hur allting slutade – för att det fortfarande väcker alldeles för mycket av det som jag låtit sova. Men ikväll är alltså en sådan kväll. Då minnen sköljer över mig som ett monsunregn och allt jag kan göra är att vända upp ansiktet mot skyn och låta mig dränkas.

Så vad var det egentligen det där som jag förlorade mig i sådär? Ja, bortsett från en fantastisk kropp och mjuka händer?Bortsett från humorn, självironin och den ständiga glimten i ögat? Jag vet precis vad det var – och ändå känns mina ord som ett förlöjligande.. Jag minns första gången vi pratade om Han på Andra Sidan Havet. Minns värmen från den tröstande handen, mjukheten i rösten och det totala ärligheten. Den gjorde fortfarande ont då, men när den kom från honom kändes det på något sätt inte lika hårt. Redan då förstod jag att han var speciell – inte som andra. Och det dröjde inte länge förrän jag visste hans hjärta var av guld och att hans vänskap var den dyraste av skatter. En att räkna med när allting annat föll. Det är han fortfarande, oavsett hur oberäknelig jag har kunnat vara. Och aldrig har jag väl mött någon som förstått så väl den jag av naturen är. Utan att försöka göra om mig. Ta bort eller lägga till. Jag har aldrig slutat undra varför det verkar finnas så väldigt få av den sorten?

Hur kommer det sig att så få man möter verkligen förunnar varandra lycka? För mig har det alltid varit sällsynt det där. Med folk som verkligen förstått vikten av att inte kväva eller fjättra. Som förstått att för mig är frihet detsamma som lycka och att jag utan den slutar att fungera. Att jag liksom tappar färgen och försvinner. Som en gammal urtvättad tröja ingen längre ser eller vill ha. Ytterst få har varit starka nog att förmå sig att leva med det. Men han kunde. Och han förstod, det är jag säker på.

Det var då jag föll. Handlöst. När jag förstod att han förstod. Att vi var av samma sort och på så sätt enade mot världen, den som alltid verkat vilja säga emot. Jag fann min styrka i honom.

Men det är svårt. När saker inte blir som man väntat sig och man förändras på sätt man inte trott. När man på nytt finner fjärilar, men inte förståelsen. Passionen, men inte tryggheten. Du och jag, men inte vi. Och när jag tänker tillbaks kan jag inte sluta undra om det ens finns sådana som han och jag därute? Existerar ni? Ni som inte fjättrar och håller för hårt? Ni som förunnar andra frihet utan att tvivla på lojaliteten? Ni som inte tvingar en att välja bort någon man älskar? Ni som förmår att älska utan att försöka förändra?

Vissa kvällar tror jag att jag förlorat hoppet… Men så tänker jag på dig. Du ger mig fortfarande styrka.

Annonser

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

6 responses to “Somliga saker kanske inte borde yttras.. Men jag måste.

  1. Fina ord om en fin man… och om en fin Fariahn… Kram på dig*

  2. Det är sällsynt med sådana hjärtan.
    Hjärtan stora nog för villkorslös kärlek.
    Hjärtan stora nog för att ge frihet och kärlek trots att det gör ont och att man innerst inne helst av allt bara skulle vilja hålla kvar det finaste man vet och är livrädd för att förlora det.

    Och det är sorgligt när livet inte blir som trott eller tänkt.
    Men ändå så oerhört vackert att man alls har fått känna av och uppleva sådan kärlek och ett sådant hjärta.

    Kram

  3. MaRiA

    Hahaha förlåt att jag skrattar, för jag skrattar inte åt dina ord eller det du förmedlar. Jag skrattar för att du skriver om mig, eller skulle kunna göra. För jag liksom du behöver känna frihet för att kunna ge. Jag liksom du tappar min livsgnista om jag känner mig instängd och fjättrad. Och jag undrar ofta precis samma sak som du gör. Finns det verkligen ingen där ute som kan ge mig min frihet och genom den få min fulla lojalitet? Jag vet att det finns en och annan där ute, men de är försvinnande få tyvärr.

    Fint skrivet!

    • Hahaha… Ja.. Ibland så springer man visst på såna som vi ändå 🙂 Försvinnande få, men alltid lika trevlig när dom väl dyker upp. Det är fint att veta det finns fler än jag och Mowgli. Och tack!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s