Men ska jag falla, då ska det finnas tid att falla fritt


Inte för en sekund slås jag av rädsla. Inte ens när jag ser de andra falla handlöst och snabbt närma sig marken. Allt det där blå och alla de fluffiga molnen och höjden och vinden – allting fascinerar mig. High-fivar med kameratjejen och PI, min ständigt leende instruktör och så plöstligt har vi släppt taget. Faller fritt med vinden i ansiktet. Och allt jag kan göra är att skratta. För att känslan är så fantastisk att jag inte förstår varför jag inte levt hela mitt liv däruppe med utsträckta armar. För att jag känner mig så fri och så trygg och så hemma, allt på en och samma gång, att mina ögon nästan tåras.

Svisch! Det solgula, enorma stycket tyg vecklas ut över oss och PI pekar och skrattar och säger att ”Är det inte vackert?”. Jag nickar. Fortfarande mållös och idel fascination och lycka. Det är vackert. Så obeskrivligt fantastiskt. Och när vi väl står på fast mark igen och jag i glädjerus omfamnar PI och genast längtar tillbaks upp igen, ja då vet jag. Det här är bara början. Jag har fallit handlöst. Jag är fast nu.


Annonser

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

2 responses to “Men ska jag falla, då ska det finnas tid att falla fritt

  1. Coolt! Och modigt. Jag kan inte komma på en enda bra anledning att hoppa från ett fullt fungerande plan, men fasen vad coolt att du vågade. 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s