Tag Archives: Mormor

Om julen

December 2006. Månaden som skulle få marken att rämna under mina fötter. Och jag glömmer det aldrig. Hur jag i panik låg ihopkurad i trapphuset utanför min purpurfärgade etta. Hur det svindlade för mina ögon och det enorma trycket över bröstet. Jag trodde jag skulle sprängas. Eller att jag skulle vakna upp av att Gitarristen ruskade på mig. Trodde han skulle kyssa min panna och säga det var en ond dröm. Men det var det aldrig.

Allting gick så fort. Och allting var så märkligt. Att få ett spontanbesök av familjen sådär, en helt vanlig skolkväll. Jag visste det var något fel redan när jag såg dom utanför min dörr. Kunde bara inte sätta fingret på vad. Men jag såg desperationen i deras ögon. Strax innan jag fick höra orden. Och jag minns hur man försökte slå armarna om mig. Hur jag slutade andas och att benen vek sig. Hur det var som om all kraft sögs ur mig när jag segnade ned mot golvet. När jag tänker tillbaks på det idag känns allting glasklart. Och ändå är det bara en enda tjock dimma. Jag förstår fortfarande lika lite som jag gjorde då. Förstår fortfarande inte hur någon från ena dagen till den andra bara kan sluta leva. Bara sådär.

Tjugohundrasex var året som för alltid skulle lägga sordin på julen. Det är därför jag inte kan välkomna den helhjärtat eller glädjas åt förväntan. Det är därför mina fåfänga försök att hitta julkänslan inte lyckas. Och jag har sprungit på julkonserter, slagit in presenter i vackra papper och smyckat dom med band, bakat julgodis och pepparkakor, ätit knäck och dekorerat. Lagt ned hela min själ i att försöka hitta den. Förväntan. Glädjen över det som för så många är årets höjdpunkt. Och jag har skrattat och myst över äggtoddy och glögg och ätit mig full av sådant man ska. Men längst därinne, bakom leendet och skratten, gömmer sig likväl samma tankar.

Hon fattas mig.

Annonser

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Det där med att sudda ut..

Det slår mig när jag bläddrar igenom mina mobilkontakter. Det är snart exakt fyra år sedan hon lämnade oss. Och jag förmår fortfarande inte radera hennes nummer…

14 kommentarer

Filed under Uncategorized

‘The rising sun will always speak your name..’

Jag står på perrongen och iakttar en gammal kvinna som går hand i hand med en tjej som är i min egen ålder. Och plötsligt känner jag mig så väldigt liten. Ensam, trots att det står hundratals människor omkring mig och trots att jag egentligen är allt annat än ensam. Men det slår mig plötsligt att precis sådär, hand i hand och lyckligt tjattrandes, skulle jag själv gått omkring med min egen mormor om hon fortfarande levt. Om hon inte ryckts bort ur mitt liv, våra liv, sådär helt utan förvarning.

Det känns märkligt att känna såhär en dag som denna, då solen skiner och himlen är alldeles sommarblå och mitt hjärta så väldigt fyllt av kärlek. Att helt plötsligt känna sig så liten och tung. Att drabbas av den där våldsamma saknaden som alltid ligger där i mig, men som för det mesta får nöja sig med att bara titta fram vid special occasions såsom julafton och 11:e juni. Och jag undrar om jag någonsin kommer att vänja mig vid knivhuggen i mitt bröst varje gång jag påminns om att min bästaste bästa vän är borta. Eller om jag någonsin kommer kunna minnas och  prata om henne utan att mina ögon tåras och jag måste trycka handen hårt mot bröstet, trots att jag skrattar.

Det är när jag känner såhär som jag inte vet hur jag ska hantera det. Och jag har ingen aning om hur jag ska hantera det när jag står mitt på en folkfylld perrong på Stockholm Central. För jag vet inte hur man brottas med två så mäktiga känslor som lycka och sorg på en och samma gång utan att gå mitt itu.

Så jag höjer volymen på min MP3 och låter Killswitch skrika i öronen på mig i ett försök att stänga ute mina egna tankar och så sväljer jag min litenhet och smörjer in hjärtat med tigerbalsam. Och när jag sen sitter här och klär mina tankar i ord kan jag inte låta bli att le snett åt min egen liknelse, trots att tårarna trängs.

Mormor luktade tigerbalsam varje kväll…

6 kommentarer

Filed under Uncategorized