Tankar i en tunnelbanevagn

Ibland när jag sitter på tunnelbanan kan jag komma på mig själv med att studera de människor som sitter omkring mig. Studera dom och undra över deras hjärtan. Vilka som slår och vad de slår för. Vilka som är intakta, fasta och trygga. Ibland undrar jag om det finns några trasiga. Med sprickor, sårskorpor och flagnande fasader. Eller kanske är det bara mitt. Så tänker jag och tummar försiktigt på sammetskorgen i mitt knä. Och så på med fasaden igen.

14 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om årsdagar

Och förresten insåg jag att det  idag är två år och fyra dagar sedan jag en sömnlös natt beslöt mig för att låta denna blogg födas. Det är märkligt hur det känns att det var ett sekel sen. I ett annat liv. Men alldeles som om det vore igår.

Och det har varit tyst nu ett tag. Ganska länge nu. Men jag kommer tillbaks. Det lovar jag.

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om det där med bloggcrushar

I soffan sitter vi uppkrupna och jag känner fnittret leka kull i min hals. Känner livet i mina ben och styrkan i mitt hjärta. Inte ens tentan som tålmodigt väntar rör mig i ryggen, trots att det bara är två dygn kvar tills deadline och jag inte skrivit ett ord. Själen är lugn nu. Hemma. Där med min hand på hans bröstkorg.

Jag tror bestämt jag börjar få en liten bloggcrush på honom, skrattar jag när vi sitter där och tittar på videobloggarna.

– Meh… Och så ett litet skratt.

Men tystnaden blir med ens så talande att jag inte kan låta bli att vända på huvudet och försöka skymta hans blå. Och så plötsligt har det kullat mig – fnittret. För det når ut och växer till ett högt skratt ända ner från magen.

– Blev du lite svartsjuk!? 

Mmnneeejoo… Men han är ju så mycket snyggare än mig ju! Försöker han tränga genom ljudet av mitt skratt. Och jag skrattar ännu mer. För jag är inte dummare än att jag förstår att Mowgli längtar efter den dag hans träning gett samma resultat, trots att hans kropp idag är det vackraste jag vet.

 – Men han är ju bara en snubbe från TV som driver en blogg! 

– Du! Vi vet båda vad som hände sist du hade en bloggcrush

Touché, tänker jag. Och värmen i mig växer starkare, når ända ut i fingertopparna tills jag fullständigt exploderar av skratt. För han är så fin, min Mowgli. Som är helt okej med att jag ränner runt med mina manliga vänner över stan och aldrig försöker begränsa mig. Och som reagerar på en fånig liten kommentar om en crush på en kille känd från TV, som råkar ha en blogg.

 

 

 

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om svackan

Så grejen är den att jag hamnat i en svacka. En helt enorm prestationssvacka. Eller ambitionssvacka. Jag vet inte riktigt vilket som känns värst just nu. Och nog är det så att det nog bara har med min mentala trötthet att göra, men det skrämmer mig att orka ta mig för så lite som jag gör just nu.

Tvåtusenelva. Vilket skämt det var. Mina prestationer? Nej. Mina ambitioner? Nej, nej. Tvåtusenelva var prestationsmässigt ett sjutusan till år på flera plan, men kanske just för att jag rent privat inte kunde prestera ett jota. För att allting var pannkaka. För att jag behövde så mycket som möjligt att fylla min vardag med för att tankar och hjärta blödde. För att slippa kännas vid allt det onda. Och jag antar att det tog ut sin rätt, den där obalansen, för framåt november var jag så slut att jag knappt visste mitt eget namn. Så mentalt utmattad, men lycklig ända in i själen över att kunna somna in i rätt armar igen. Så missförstå mig rätt, jag är inte olycklig. Mitt hjärta sjunger av glädje dagarna i ända. Men mitt huvud, min energi går knappt ens på reservtanken längre. Och det är nog därför orden inte vill rinna ur mig som de brukade. Det är därför min tenta inte skriver sig självt och det är därför allting jag känner att jag behöver göra så ofta bara blir halvgjort.

Och det är lite svårt då. Att höra om ambitioner och mål och djävlaranamma – för jag vill bli inspirerad. Jag vill känna likadant. Men jag orkar inte. Orkar inte tänka, orkar inte kämpa emot allt det motsträviga, orkar inte planera eller visualisera. Och det är just den där orklösheten som gör mig så modfälld. För jag orkar inte ens bli riktigt ordentligt arg på mig själv – och det är inte likt mig.

Jag vet inte jag. Kanske behöver jag helt enkelt en lång semester från mig själv?

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Att skratta som en Disneyprinsessa.. eller som Åsnan i Shrek

Jag är tillbaks vid hennes alltid så översvämmade matbord. Tillbaka i värmen från den surrande fläkten och Plexis skratt. Jag klagar över att orden inte är på min sida. Inspirationen och allt det där andra. Himlar med ögonen åt formuleringar och forskningsstudier och säger jag är som en ballong utan luft. Jag berättar till och med om den långa monolog jag sänt till Uruguay där jag dragit metafor efter metafor för att förklara hur menlös min tankeverksamhet (åtminstone den som just nu efterfrågas) är i dessa dagar. Och hon skrattar. Sådär varmt och härligt och jag tänker att det är så jävla värt att vara där bara för att få höra det där skrattet. Det är ett slags skratt som liksom får det att glittra lite runt hela henne. Runt hela allting. Ett såntdär härligt smittande skratt som Disneyprinsessor alltid har. Jag har aldrig skrattat så. Mitt skratt är mer som Åsnans i Shrek.

Jag berättar om hur jag i min jakt på orden googlat. Och säger att jag lika gärna kunde skrivit om pommes frites. Hon säger jag är som Carrie – att jag nog kan finna något att skriva om vadsomhelst. Och jag tänker att hon har rätt. Jag kan nog finna likheter mellan mig och en pommes frites med, svarar jag. Som att vi båda kan vara lite feta, men goda. Och så skrattar vi igen. Det är så fint det där, hela den där grejen med att sitta vid hennes alltid lika kaotiska bord (kaoset gör att jag känner mig hemma) och skratta åt min egen hopplöshet. Vår hopplöshet. Det skulle jag kunna skriva en forskningsstudie om. Det – och pommes frites.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Det där med vildrosor igen

”Rummet är litet. Från britsen till väggen är det två steg brett, från fönstret till dörren fyra steg för långt. Taket är precis så lågt att jag inte kan stå upprätt. Från fönstret ser jag borggården. Den är enorm. Längre än jag skulle orka springa på längden och lika stor på bredden. De höga murarna skymtar i fjärran likt gråa, tysta berg.

Ute på borggården växer nästan ingenting. Lite grästovor som inte har förstått att de är döende ännu och högen med brustna  förhoppningar utgör de växande undantagen.

Sedan finns rosen.

Rosen som står där i mitten av allt, en ensam vildros som vecklar ut sina kronblad mot solen i gryningen och sluter sig igen i skymningen.Den står ensam, stolt och vild och utstrålar sprödhet, kärlek, ömtålighet, liv.

Ur cement har den vuxit, krossat allt motstånd och blommat ut mot alla odds. Ömtålig är den inte. Den är stark. Starkare än den sterila betongen, vackrare här än i vilken trädgård som helst just för modet att blomma här, där ingen skönhet bor.

Vildrosen. Att plocka den vore att ta dess skönhet ifrån den, den ska växa fritt och vilt.

Den hindrar mig inte från att beundra den ifrån min cell, eller insupa dess doft vid mina raster på borggården.

Ibland, bara ibland, när jag blickar in i rosens inre, så kan jag hör den sjunga en ordlös sång. Då stannar tiden, och jag blir ett med världen. Och med vildrosen.”

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Dom säger att goda vänner och vildrosor alltid kommer tillbaks…

Dom säger att det bästa man kan göra när man inte vet vad man ska skriva, är att bara skriva. Jag har kallats för god vän. Jag har liknats vid en vildros. Och jag vill verkligen skriva, men orden vill bara inte lyda. De är så bångstyriga nuförtiden. Lever sitt egna lilla liv där innanför mitt pannben och mellan mina revben. Fast jag antar det är bättre än att de inte vill något alls. Bättre än att de helt dött ut eller valt att flytta till ett annat bo mellan andra revben och innanför andra pannben. Jag skulle sakna dem något så förskräckligt. Så nu gör jag ett försök att mana fram dom istället. Jag tänker skriva och skriva och skriva tills de en dag orkar ta sig upp på benen och själva göra jobbet. Lite som med min förbränning these days.

Jag har funderat på det där med vildrosorna. Jag har till och med suttit en halv eftermiddag och googlat det, medan jag känt igen mig. Det här har jag hittat:

”En vildros blir i allmänhet en stor buske och blommar med enkla blommor. De är oftast väldigt taggiga och passar bra som häckar.”

”Många rosenälskare har upptäckt att de så småningom blir allt mera förtjusta i den enkla skönhet som en vildros utstrålar.”

”After all, everyone knows that wild roses are some of the most beautiful and famous wildflowers of them all. And it makes sense that like all wildflowers, they don’t need lots of care. Nobody sprays, fertilizes, or worries over the native roses in the wild. Yet they manage to produce lovely foliage and flowers year after year. So it’s nice to know that the roses we’re talking about are some of the most self-sufficient flowering plants on earth. It’s only the delicate rose hybrids that are famous for high maintenance.”

”You can add trouble-free roses easily, but here are some tips. First of all, you need to realize that when you add roses to a wild meadow, you’re adding a shrub, not just another herbaceous perennial wildflower plant. (”Herbaceous” means the top dies down in the winter, like it does with a daisy .) Like a tree, a rose takes years to grow to blooming size from seed, so we recommend you begin with a plant, not a seed. (We don’t even handle the seed, since it is so hard to find.)”

”Species Roses (the true ”wild” roses) have only 5 petals, never more. Most are deep red or pink, a few are white, and a very few are yellow. Many carry the colors of the apple blossom, a blush of bright pink with white, which makes them some of the most striking flowers in the plant kingdom.”

”A true ”wild rose” is one that nature created, not one hybridized by man.”

2 kommentarer

Filed under Uncategorized