Om trivselfrön. Och så lite saknad också.


Utmattad, men lycklig vinglar jag hemåt. Efter två timmar på gymmet kan man inte annat än att just vingla. Möjligen stappla fram. Det slår mig under tiden jag är där att jag ändå saknar det gamla. Det bekanta och rödvitblåa. Gymmet där jag bara tränade i ett drygt halvår, men där personalen lärde sig känna igen mig dom tidiga morgontimmarna. Där jag med lätthet navigerade mig bland maskiner och vikter. Där uppdelningen killar/tjejer var betydligt mindre än på de flesta ställen jag varit. Där jag faktiskt för första gången lärde mig trivas i ett gym överhuvudtaget.

Det nya gymmet är både nyare och fräschare än mitt förra. Men jag hittar ingenting. Saknar multimaskinen man kunde använda till allt. Och dessutom är allting annorlunda och alldeles för modernt. Emellanåt är maskinerna så avancerade att jag med en suck konstaterar jag börjar bli för gammal. Att jag inte hänger med i teknikens värld längre. Men mitt i allt det där så händer något. Där jag som ensam tjej befinner mig i vikt-avdelningen (det verkar som om tjejerna på mitt nya gym har uppfunnit en osynlig gräns mellan löpbanden och vikterna, de håller sig minst fyra meter från området) börjar man lägga märke till mig. Som man lägger märke till ett UFO ungefär. Nåväl, tänker jag, UFO har man varit förr. Styrketräningen med fria vikter är inget jag väljer bort. Så jag fortsätter programmet min ex-PT (för övrigt numera Mowglis PT) en gång skapade åt mig, i godan ro. Så ser jag en kille stå och klia sig i huvudet när han upptäcker handtaget han nyss hade till kabelpressen är spårlöst försvunnen. Ungefär i samma ögonblick inser jag att det är jag som är boven i dramat då jag trott han varit färdig när han tidigare försvunnit.

– Ehm.. Du? Jag tror jag snodde ditt handtag där.. erkänner jag smått generad.

– Va? Du? 

Och så brister vi båda ut i skratt. Han för att han insett jag sett på när han förvirrat stått och muttrat. Jag för att.. För att jag mest är lite generad och glad över att någon pratar med mig. Och resten av timmen jag är där stöter vi på varandra med jämna mellanrum. Han skojar om att jag ska sno hans vikter och jag skakar skrattandes på huvudet. Och faktum är att jag , trots saknaden av mitt gamla gym, kan känna det där första, lilla trivselfröet gro i mig. Allt som krävdes var ett vänligt leende och mänsklig kontakt.

Tänka sig. Imorgon går jag dit igen.

Annonser

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

2 responses to “Om trivselfrön. Och så lite saknad också.

  1. Trivsel handlar om vad man själv har med sig i bagaget. Bra jobbat! 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s