Can’t get enough

– Du kanske börjat tröttna på mig, säger han plötsligt.

Och jag hajar till. För så fort orden har nått min hjärna sänder den signaler till mina tårkanaler som genast fylls av vatten. Bara sådär. Jag kan inte förklara känslan, ens för mig själv, men jag tror det är rädsla.

– Varför säger du så? frågar jag. Sväljer. Och blinkar till bakom mina solglasögon.

– För att det är så det alltid varit..

Jag tänker att jag måste lära mig hantera min tristess. Den som föds ur att vara själv alldeles för länge och ofta och inspireras, stimuleras för lite. Jag tänker jag måste hitta fler fritidsintressen. Målning och musik fungerar bara i perioder för sådana som jag. Och jag tänker att jag måste lära mig kontrollera mina känslor lite mer, deras synlighet i alla fall.

– Du, det är det dummaste jag hört, säger jag sen. Och jag menar varje ord. För att påstå att jag ska ha tröttnat på någon som jag i själva verket inte kan få nog av, det kan inte vara annat än galenskap. Och när jag senare samma kväll kommer hem från träningen och kryper ihop i hans knä hoppas jag innerligt att han vet. För tanken på att vara utan honom… skrämmer mig.