Tag Archives: Om Sorg

Saviour

Orion. Så hette den. Den första, helt egenkomponerade låten jag vågade spela in. Jag glömmer den aldrig – känslan. Hur jag satt där vid pianot bakom ridån på den gamla teatern. På den tiden var Inspirationen ofta på besök. Kanske för att jag behövde den. Jag tror hon visste jag behövde sällskap. Någon som förstod. Utan ord. Inspirationen har alltid förstått mig så. Kanske är det också därför jag saknar henne när hon försvinner.

Jag kunde sitta i timmar och skriva. Text efter text efter text. Och det gjorde jag. Det behövde jag. Det tog mig igenom ilskan och sorgen och uppbrottet med Gitarristen. Uppbrottet som ännu inte hänt, men som jag visste nalkades. Jag hade vetat länge. Men orken att ta tag i det fanns inte. Och jag rörde mig som i slow-motion det halvåret. Vart jag gick, vart jag vände mig, gick det trögt. Långsamt. Men jag höll god min. Jag försökte åtminstone.

Och jag ser tillbaks ibland och inser hur musiken var den mest stöttande av alla axlar. Hur den aldrig var för upptagen. Aldrig för ouppmärksam. Aldrig för obekväm i min närvaro. Aldrig sa fel saker. Och jag tog den till mitt hjärta på ett sätt jag aldrig tidigare gjort.

Man brukar säga man inte kan leva utan vänner. Men ibland kommer tider då vänner är något man inte kan ta till sig. Inte kan släppa in. Jag kunde inte släppa in. Men musiken fann kryphål. Musiken blev min räddning när mina vänner inte fick chansen att bli det. Den höll mig vid liv. Den blev min saviour.

Annonser

5 kommentarer

Filed under Uncategorized

‘Nothing in the world is more dangerous than a sincere ignorance and conscientious stupidity’

Jag glömmer det aldrig. Hur mitt hjärta blödde. Hur tårarna brände. Hur ilskan rasade. På en plats där himlen var blå mest hela tiden och solen alltid sken. En plats där smärta inte borde finnas, den platsar inte in. Det var sensommar och säsongen led mot sitt slut. Och jag minns min egen utmattning efter en sommar fylld av problem, men även fylld av erfarenheter. Jag hade börjat räkna dagarna, ja nästan börjat längta tillbaks till den mörka hösten i Landet Lagom.

I två veckors tid såg jag dom varje dag. De alkoholiserade, ständigt bråkandes föräldrarna och deras tre små barn i smutsiga kläder. Barn så förstörda av sina föräldrar att jag grät mig till sömns om kvällarna. Än idag kan jag se framför mig hur deras mor en kväll släpade den mellersta sonen, fyra år gammal och halvdöv, över det kalla golvet i loungen. Hur hon med ett omilt grepp om hans fotled drog honom med in i hissen, trots att han skrek av smärta. Och jag minns blickarna, avskyn i de andra gästernas ögon och hur absolut ingen ingrep. Förstummade. Och fördummade av alkoholen. Jag minns hur jag stod på scenen och fullständigt förlorade talförmågan. Och jag kommer aldrig någonsin glömma maktlösheten jag kände när jag gång på gång fick höra att jag absolut inte fick lägga mig i. Att jag kunde förlora jobbet.

En kväll stod jag inte ut längre. Hela dagen hade jag haft barnen hos mig – föräldrarna fanns ingenstans att finna och i ärlighetens namn var jag lättad. Hos mig visste jag att barnen var trygga, jag visste att de trivdes. Från den sexårige äldste sonen, till den yngste som knappt lärt sig prata brukade ofta söka tröst hos mig och min kollega Maxi. Men ilskan jag kände var outhärdlig. Vid midnatt hade föräldrarna fortfarande inte visat sig – barnen hade somnat vid sidan av scenen då jag vägrat lämna dem åt sitt öde, trots att det var just precis vad man sagt åt mig att göra. Och förtvivlad och arg stannade jag kvar efter jobbet, med den yngste sovandes i mitt knä och de andra två vid min sida. Hotellbaren var just i färd med att stänga ned när höjda röster hördes utanför. Utan tvekan hade föräldrarna återvänt. Mannen släntrade in, blodig och med ännu en tand utslagen. Han hade snart inga kvar. Bakom honom kom kvinnan skrikandes och så berusad att hon knappt kunde stå upprätt.

Ni förstår, jag är inte typen av människa som ofta blir besinningslöst förbannad. Men den kvällen blev jag det. Jag minns hur jag alldeles svart i ögonen stegat fram och tvingat dom att lyssna på mig. Hur jag okontrollerat öst ut mig all den ilska jag kände och skällt ut de berusade föräldrarna tills jag själv förblindats av tårar. Och jag har ett vagt minne av hur en av de äldre männen som jobbade i baren lagt sin hand på min axel i ett försök att lugna mig..

Än idag kan jag drabbas av en outhärdlig sorg över att jag inte kunde göra mer. För som ni kanske anat så fanns där inte mycket jag kunde göra, trots mina försök att övertala både chefer och polis att ta itu med det. Maktlösheten jag kände när jag insåg att folk inte var villiga att ingripa var fruktansvärd. Och jag undrar… Vart går gränsen? Hur långt är man beredd att låta det gå innan man gör något?

Jag önskar jag hade svar. Jag önskar jag kunde ha räddat dom.

7 kommentarer

Filed under Uncategorized

Morbror Eddie

Där sitter vi. Bordet är uppdukat med godsaker och drycker. Bordet är alltid uppdukat när man kommer hem till mina släktingar. Precis så som seden bjuder där jag har mina rötter. Man visar kärlek genom mat. Min moster göder mig så fort jag är inom synhåll och tar illa vid sig om man inte äter. Min mormor tyckte jag åt som en fågel. Mina gammelmostrar dukade frukostbord som om där inte fanns någon morgondag. Nu är vi hemma hos min morbror. För jag hade inte hjärta att säga nej när han berättade han blivit så glad över att vi kommer förbi för att hämta upp bilen, att han sprungit ut och inhandlat drickor och glass och frukter och bullar och.. Och när han låter sådär glad, nästan gråtmild på rösten, kan jag inte säga nej.

Jag tittar på honom ibland, i smyg, och känner hur hjärtat värker för den 43-årige mannen i vars gröna ögon det bor en sådan vilsenhet och ensamhet att det ibland överväldigar mig. Jag ser på honom och vet att han har förlorat nästan allt. En dotter som tog så otroligt många år, motgångar och resor att äntligen få. En dotter som för honom är allt. Och en fru. En fru som tar med sig den adopterade dottern till ett land på andra sidan jorden och inte har för avsikt att återvända. Och en mor. En mor som var den stora tryggheten. Styrkan. Stöttepelaren. Han höll henne i sina armar när hon dog. Ensam. På andra sidan jorden. Och jag lyssnar på honom när han säger han vill sälja alla sina möbler. Han är trött på dom, säger han. Jag vet sanningen. Vet att det är för att allting han äger påminner om allting han förlorat. Och sättet hans röst blir ostadig när han talar om saker hans 5-åriga dotter sagt över Skype förstör mig.

– Hon frågade mig häromdagen varför hennes mor aldrig tar med henne för att hälsa på mormor, säger han.

Och så blir det tyst. För jag vet hur ont det gör och ingen utav oss vet vad vi ska säga utan att våra röster bryts. Så vi ler och håller god min och koncentrerar oss på maten och tv:n istället. Och någonstans därinne hör jag den där lilla viskningen. Den säger att den är glad att jag inte sade nej, trots att jag ofta tycker det är svårt och jobbigt att umgås med honom. För han är inte alltid så lätt. Och han pratar alldeles för mycket, så mycket att folk blir trötta. Att det är för att tystnaden dödar honom, det är lätt att glömma när man bara tänker på sig själv. Jag vet. För det händer även att jag blir trött. Ofta. Och jag får alltid lika dåligt samvete.

Men ikväll är jag glad. För jag vet att han blev glad över vårt besök. För jag vet att han älskar mig och skulle göra allt för mig, precis som han skulle för mina kusiner och syskon och mostrar och föräldrar. För även om vi inte alltid drar jämnt och även om våra åsikter skiljer sig i det mesta, så är han min morbror. Den enda riktiga jag har och den som var min häst och min Patrik Swayze och min clown när jag var liten. Den som körde oss till stränder och cirkusar och tivolin och biobesök. Den som ställt upp med pengahjälp och sovplats. Och det enda han egentligen begär är att inte bli bortglömd. Inte bli tagen för givet. Och i det stora hela, vad är då ett par timmars för mycket prat?

Att finnas där, om så bara nångång ibland, för en fika… Är det inte det kärlek handlar om?

8 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om polismorden i Malexander och en kvinnas sorg

Plötsligt hör jag ett namn nämnas på TV:n som får mitt medvetande att resa tillbaks i tiden. 1999. Jag var bara ett barn då. Och hon var bara en granne. En utav alla de kvinnor som bodde i byn där jag är uppväxt. Men en kvinna som min familj känt hela livet. En kvinna vars ansikte jag aldrig någonsin kommer att glömma. Trots att jag inte förstod allting som hände just då.

Polismorden i Malexander tog hennes livs kärlek ifrån henne. Jag minns hennes tomma blick. Alla bilder i tidningarna. Jag minns de lågmälda rösterna. Skvallret som gick i byn, såsom skvaller ofta går i byar där alla känner alla. Men det är inte förrän nu, idag, som jag inser hur stort det var. Ilskan. Sorgen. Maktlösheten. Och nu, när jag ser bilden av henne från rättssalen, kan jag inte sluta gråta. För ingen människa, någonsin, borde få förlora sitt livs kärlek på det sättet. Ingen förälder borde få mista sin son, ingen syster sin bror… Ingen borde få vara så trasig.

Och jag undrar när fan världen blev så inihelvetes screwed up. När?

8 kommentarer

Filed under Uncategorized

‘The rising sun will always speak your name..’

Jag står på perrongen och iakttar en gammal kvinna som går hand i hand med en tjej som är i min egen ålder. Och plötsligt känner jag mig så väldigt liten. Ensam, trots att det står hundratals människor omkring mig och trots att jag egentligen är allt annat än ensam. Men det slår mig plötsligt att precis sådär, hand i hand och lyckligt tjattrandes, skulle jag själv gått omkring med min egen mormor om hon fortfarande levt. Om hon inte ryckts bort ur mitt liv, våra liv, sådär helt utan förvarning.

Det känns märkligt att känna såhär en dag som denna, då solen skiner och himlen är alldeles sommarblå och mitt hjärta så väldigt fyllt av kärlek. Att helt plötsligt känna sig så liten och tung. Att drabbas av den där våldsamma saknaden som alltid ligger där i mig, men som för det mesta får nöja sig med att bara titta fram vid special occasions såsom julafton och 11:e juni. Och jag undrar om jag någonsin kommer att vänja mig vid knivhuggen i mitt bröst varje gång jag påminns om att min bästaste bästa vän är borta. Eller om jag någonsin kommer kunna minnas och  prata om henne utan att mina ögon tåras och jag måste trycka handen hårt mot bröstet, trots att jag skrattar.

Det är när jag känner såhär som jag inte vet hur jag ska hantera det. Och jag har ingen aning om hur jag ska hantera det när jag står mitt på en folkfylld perrong på Stockholm Central. För jag vet inte hur man brottas med två så mäktiga känslor som lycka och sorg på en och samma gång utan att gå mitt itu.

Så jag höjer volymen på min MP3 och låter Killswitch skrika i öronen på mig i ett försök att stänga ute mina egna tankar och så sväljer jag min litenhet och smörjer in hjärtat med tigerbalsam. Och när jag sen sitter här och klär mina tankar i ord kan jag inte låta bli att le snett åt min egen liknelse, trots att tårarna trängs.

Mormor luktade tigerbalsam varje kväll…

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om löften och svunna tider

Jag kommer att tänka på den kvällen jag låg där med huvudet i hans knä och vi tittade på True Blood. Jag minns jag grät, i smyg, för Suki påminde om den flicka jag en gång var för många år sedan. Då jag insåg att min egen mormor var borta. Samma ilska mot omvärlden. Samma oförmåga att riktigt ta in och känna. Tills fördämningen brast.

Mowgli strök mig på kinden den kvällen och upptäckte mina tårar. Och han sa jag var fin och jag blev generad, men kunde inte hindra tårarna att hitta ut. För vatten funkar så. Hittar alltid nya vägar om man försöker hindra det. Jag är också som vatten. Hittar vägar och kryphål och sätt att ta mig fram där det inte går.

Och jag minns löftet från Han på Andra Sidan Jorden. Det han gav mig för fyra år sedan, när jag satt i en alldeles för liten lägenhet med en Gitarrist som inte förstod min sorg eller dom svarta hålen som slukade mig och allt omkring mig. Löftet han gav mig för att han någonstans förstod och som nu får mig att minnas det där brevet han skickade när han fick veta vad som hänt. Han visste före mig. Och jag svarade aldrig på brevet, glömde bort det… Och jag tänker jag måste åka dit. Snart. För jag har aldrig sett min mormors grav, aldrig sett vart hon vilar, aldrig fått ta farväl… Och han har lovat att ta mig dit.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized