Etikettarkiv: Distans

‘Cos I am like this, because you did like that, believe me if I could I would jump this track’

– Christ —,  never ever leave me?

Och jag får panik igen. Tänker att jag är så ung och jag litar inte på Honom och jag vill inte lova saker jag inte vet om jag kan hålla för sånt har man ringar till och jag är ingalunda redo och när Han pratar om sånna saker vill jag dra täcket över huvudet och knipa ihop ögonen och sätta händerna för öronen och skrika BLA BLA BLA BIIIINGOOO så det skakar i husväggarna och jag känner mig lite spyfärdig och jag tänker att min reaktion på Hans ord inte kan betyda något gott. Alls. Och jag trycker mina fingrar så hårt mot tinningarna att dom vitnar och det nästan gör ont och fokuserar på att stänga Hans ord ute för jag vet inte hur jag ska hantera dom.

Så jag börjar prata om vädret. Och Han fattar ingenting. Och det känns nästan bra. För nu ser Han mig inte. Skölden är på plats. Och den skaver inte längre.

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Så jag undviker Honom

För första gången sedan vi började prata igen undviker jag att logga in på MSN det första jag gör när jag sätter mig framför skärmen. Och jag tänker inte på det förrän nu, nästan två timmar senare, och inser att jag nog undviker honom. Försöker hålla honom lite på avstånd. För jag tror inte riktigt jag kan hantera det här. Jag vet inte hur jag ska hantera det. Vet inte riktigt hur man gör för att släppa in någon, som bränt dig så många gånger förr, innanför de skyddande, madrasserade, mjukfluffiga, men hårda och bestämda väggarna.

Jag började bygga för längesen. Så längesen att byggnadsarbetet efter ett tag fortsatte på egen hand, utan att jag behövde anstränga mig. Det var sån jag blev. Och nog har där funnits sprickor och vattenskador på mina väggar och med andra har jag faktiskt kunnat slappna av. Men med Honom vet jag inte om jag nånsin kommer kunna andas normalt igen. Jag vet inte om det där med tilliten nånsin kommer kunna byggas upp helt igen. För varje del av mig som vill vara med honom, är det en annan del av mig som backar, får panik. För varje steg framåt från hans sida, är det två steg bakåt för min.

Kan någon smart människa som förstår sig på det här och är betydligt objektivare än vad jag själv är i frågan vara så väldigt vänlig att förklara för mig vad det är som händer?

För det är så svårt att vara ärlig mot Honom när jag inte själv förstår. Och jag vill inte ljuga. Jag vill inte låtsas. Och jag är så väldigt trött på den där paniken. Och på bristen av tillit.

Och jag blir så väldigt osäker på mig själv när han är osäker. Jag blir så väldigt osäker på oss när han gång på gång visar sig ha problem med att vara ensam.

För jag vet ju. Han är aldrig singel. Bor aldrig utan en flickvän. Ibland undrar jag om han föddes utan förmågan att vara det. Singel. Ensam. Fungera på egen hand. Och det, om något, skrämmer mig.

För hur ska han någonsin kunna lova sig till mig om han kommer behöva vara ensam, på andra sidan havet, 80% av tiden?

Så jag undviker Honom. För jag vet inte hur jag ska bete mig. Och jag vet inte om jag orkar.

4 kommentarer

Under Uncategorized

Priceless

Jag sitter som i chocktillstånd och betraktar tulipanerna. Dom rosa-röd-gula små knopparna sträcker sig ut mot mig, nickar litegrann mot mig i samförstånd och dom ser så lena och mjuka ut att jag inte kan låta bli att sträcka ut ett lätt darrigt finger för att snudda vid kronbladen. Jag är lite förlorad i dom. Lika förlorad i deras färg som i mina tankar, eller som i oförmågan att tänka klart kanske. Men en sak tänker jag som jag förstår: inatt är hans ord lika fascinerande som de där lena blommorna jag är så allergisk mot.

Och jag ser hur den lilla msn-rutan ivrigt blinkar orange. Men det är inte Han, utan Hon. Priceless. Den allra första invigda i historien om Honom och mig. Och jag kan inte låta bli att fånle stort för mig själv. Jag liksom vaknar ur chocken över Hans ord och slås av en enorm saknad istället. För hon är den enda som jag alltid kunnat prata om det här med. Hon är den enda som varit med från början, som sett allt det fula och det fina och stått upp för mig och grälat med Honom och stöttat och fått mig att skratta mitt i alla tårar och alltid kunnat lita på och.. Hon är en sån jävla bra vän när det gäller.

Och också den här gången får hon mig att må bra. Och hon berättar saker som Han säger om mig när Han pratar med henne. Saker som får mig att bli alldeles varm inombords och sådär tulipan-rosa-röd om kinderna bakom min skärm när jag bollar mellan henne och Honom och känner mig  lycklig och förvånad och rädd och varm och kall på en och samma gång. Och jag ber henne komma hit och hälsa på. För det var så väldigt längesen. Och för att jag nu har chansen, jag som är så väldigt dålig på att höra av mig.

Jag ber henne komma hit i April. Att fira min födelsedag med mig – och Honom. Och Kusin Vitamin. Och dom andra. Och jag hoppas hon gör det, Priceless. Min alldeles egna, lojala, störtsköna kamphund. För vänner som hon växer tyvärr inte på träd. Fast det är ju just det som gör dom så väldigt speciella..

1 kommentar

Under Uncategorized

Om exil och svartsjuka

Vi vaknar upp ‘tillsammans’ idag igen. Trots att jag egentligen inte är säker på att jag vill. Back in the comfort zone. Igen. Och jag kan inte riktigt ta mig ur den just den här morgonen (som kanske inte får kallas för morgon längre enligt reglerna som jag sällan brytt mig om). För han vill prata om mina tvivel. Ställer frågor jag inte vill svara på och som han egentligen inte behöver fråga om för jag tror han ser svaren när han tittar på mig från andra sidan skärmen. Hans ögon är som röngten som ser rakt igenom mig. Idag gör det mig ledsen. Eller kanske arg.

Igår frågade jag honom om han raderat mig på Facebook. Fast han lovat. Fast han berättat att när hon krävt det av honom så hade han vägrat, precis som med breven. Men jag kunde ju inte hitta honom längre.. Spårlöst försvunnen ur min vänlista och sökmotorer, precis som om jag blivit blockad. Och vad ska man tro när det inte vore första gången? Och jag vet ju hon bett om det. Och jag kan inte riktigt förstå varför hon nu, för första gången någonsin, plötsligt lagt upp en ny profilbild. På dom. Tillsammans. Tätt ihopslingrade med intrasslade fingrar och armar och alldeles gosiga och leendes. Som en rak höger. Och det kanske är just det som är tanken..

Har ni någongång känt er svartsjuka i vetskapen om att ni inte har rätt att känna så? Det var precis så jag kände. Svartsjuk. Jag som hatar och skyr svartsjuka lika mycket som jag hatar och skyr blodpudding eller orättvisor eller intolerans. Men här satt jag alltså, igårnatt, och glodde mig sjuk på den förbannade bilden som tycktes hånskratta mig rakt i ansiktet. Här får du din dumme fan, precis vad du förtjänar! Kände mig illamående. Och arg på mig själv för att jag ens haft mage att leta in the first place. Arg och frustrerad ville jag kura ihop mig med Kusin Vitamins fula hund och gråta ögonen ur mig av skam över att känna mig svartsjuk på något och någon jag inte har någon rätt till. För han är fortfarande hennes, och inte min.

Och nu sitter jag här igen.. Pratar om att gå i exil. Åtminstone för ett tag. Och jag ser hur det där sårade uttrycket kommer tillbaks i hans ögon, fast han ler. Och mitt hjärta blöder igen. Men jag måste bort. Jag behöver andrum. Fler nattliga promenader och gungor.

– I’m just insecure that right at this final stage, you’ll decide to bail out..

Det är mindre än en månad kvar.. Och paniken bara växer.

 

5 kommentarer

Under Uncategorized

It’s all about the little things

Ibland förvånas jag över att han faktiskt tänker på mig. Jag menar, han tänker på mig även fast vi inte pratar eller skypar eller skriver. Han tänker på mig mitt i natten, när han jobbar, när han vaknar, när han är ute med vänner.. Och även om han kanske gjort det förr, så har han aldrig visat det så tydligt som nu. Att han tänker på mig på samma sätt som han ständigt finns i mina tankar.

Han brukade vara världsbäst på att höra av sig precis då jag lärt mig att ignorera saknaden. Varje gång jag var på väg bort, från honom, var det som om någonting plingade till på hans inbyggda radar. Och så ringde han. Eller skickade ett sms. Eller ett omsorgsfullt skrivet mail. Och det brukade göra mig så väldigt arg, att han kunde känna sådant på sig. Att han alltid fick tag i mig igen, så snart jag börjat hitta hem.

Men något är annorlunda nu. Det är han som håller kontakten nu. Han som tänker på mig när han är på zoo med vänner och familj och sen skyndar hem till Skype för att berätta att han köpt med sig presenter. Bara för att han kom att tänka på mig när han såg girafferna. Jag som älskar giraffer..

Det är dom där små, stora sakerna igen. Just precis dom sakerna som fått mig att börja lita på hans känslor igen. Söta sms mitt i natten. Lyckosms. Korta mail där han påminner mig om att han älskar mig. Mjukdjursgiraffer han köpt för att han mindes mig. Brev som dimper ned i brevlådan. När han läser Keats dikter för mig innan jag somnar..

Det är dom där små, små, stora sakerna… Och jag älskar hur han aldrig upphör att förvåna.

2 kommentarer

Under Uncategorized

Om flykt & stora gester

Han säger han vill leva sitt liv med mig. Och skillnaden mellan då och nu är att jag vet att han menar det, nu. Det är första gången som hans ord åtföljs av handlingar som matchar. Alla hans ord. Stora ord. Kursiva ord. Understrukna ord. Vackra ord.

Han har en förmåga att uttrycka sig på ett vis som hänför mig som ingen annan.

Han säger han vill leva sitt liv med mig. Och ibland skrämmer det mig. För jag är så van vid att fly. Så van vid att inte låta mina romanser för nära inpå. Så van vid att avsluta innan där hinner bli något för seriöst. Så van vid att älska för mycket, förlåta för mycket och hoppas för mycket. Jag har alltid varit typen av människa som gett för mycket av mig själv. Stora gester. I wear my heart on my sleeve, som dom säger.

Jag brukade göra det i alla fall. Jag är försiktigare nu. Pratar inte lika högt om vad jag känner. Doppar tårna före jag kliver i. Väntar på stora gester innan jag själv vågar mig på dom. Och ja, det har med Honom att göra. Det har det nästan alltid. Jag tycker bara inte om att erkänna det. Erkänna hur rädd jag blivit med åren. Det klär mig inte.

Så därför skrämmer det mig när han säger han vill leva sitt liv med mig. För jag kämpade i år för att avvänja och lära mig fly. Och jag är inte säker på om jag minns hur man stannar. Tänk om jag inte minns?

2 kommentarer

Under Uncategorized

Monday Morning

Och just precis idag kan jag inte låta bli att sakna N. Det händer ibland. Att jag saknar honom. Tryggheten i hans armar och enkelheten i hans ord. Inga fasader. Inget spel. Och det är så väldigt skönt, just det där. För jag förstår inte grejen med allt det där eviga spelandet..? Men jag sitter ju här i huvudstaden. Och N är långt borta nu. Och tids nog kommer jag glömma bort att sakna även honom, för det är bara nu, när jag sitter här alldeles ensam och det enda jag hör är ett avlägset bilsurr och ilskna hundskall, som jag slås lite av den där saknaden. Den kommer att vara bortglömd när jag sen sitter där med vinet i min hand. Låter det skölja ned allting utom mitt skratt och allt det där bra och roliga och fina med livet. Det är bara just nu. Just nu saknar jag hans axlar.

9 kommentarer

Under Uncategorized