Midsommarnatt – om sådant som varit och inte blir igen


Och så träffas vi igen. Bland jordgubbsmojitos och syskon och vänner och hundar. En flyktig blick och jag kan känna nervositeten. För vi vet, men troligen inte hon och min syster vet och hans bror vet, men troligen inga andra. Och kanske är inte N’s nya flickvän en sådan som jag. Som inte ser faror i sådant som en gång varit men aldrig mer blir. Jag vet inte, men jag tror nog det. Kan känna hennes blick ibland och undra om hon undrar. Kan känna N’s blick och undra om hon, den nya, finner trygghet i dom axlarna lika mycket som jag en gång gjorde.

Vi hamnar på balkongen med drinkar i händer och talande tystnad. Och jag skrattar. Frågar om han tycker det är svårt och han frågar mig detsamma. Ser på mig med förundrad blick när jag skakar på huvudet. När jag påstår jag inte ser problemen med att träffa ex och nästan-ex och sådana som hade kunnat vara ex men aldrig fick en chans att bli det. Han säger jag är annorlunda och jag säger att jag vet. Att få tänker som jag och att det är därför jag aldrig verkar finna rätt. Och jag undrar om det ibland inte vore enklare att vara som honom. Som alla andra. Men jag tror inte det. Inte enklare. Men kanske mindre ensamt. Allt det där funderar jag över medan jag ser sommarmörkret falla över det lilla samhället vid vattnet.

Han somnar på min systers golv sen, när alla andra gått och lagt sig. Mitt i filmen hör jag honom snarka lätt och ler. Minns hur jag en gång brukade ligga bredvid honom och le, precis som jag gör nu. Det är inte min plats längre. Har aldrig riktigt varit. Och jag borde väcka honom, tänker jag där jag sitter bredvid. Skicka hem honom till den nya som säkert ligger i sängen nu och undrar vart han är. Och så plötsligt.. Starka armar om min midja och den välbekanta doften. Värmen från hans kropp jag så väl minns. Han mumlar i sömnen och jag undrar om han vet. Att det är jag och inte hon. Jag vet redan svaret. Så jag skakar honom med varsam hand och säger han måste vakna. Det är dags att gå nu. Och han vaknar till slut, tillräckligt för att lämna golvet och inta soffan. Och kanske är det inte helt bra, men det får duga.

Där ligger vi sen, han sovandes på långändan och jag på kort. Jag ligger där och lyssnar på jämna andetag. Samma andetag jag fann tröst i den där vintern då hjärtat åter brustit. Den vintern då hans klarblå ögon tinade upp och värmde ett fruset hopp och en törstande själ. Och det är fint ändå, att få somna in till samma andetag utan att gå tillbaks till sådant som redan varit och sen gått vidare. Sådär en midsommarnatt i ett bortglömt samhälle där brustna hjärtan sover.

Annonser

14 kommentarer

Filed under Uncategorized

14 responses to “Midsommarnatt – om sådant som varit och inte blir igen

  1. Väldigt vackert beskrivet. Det är skönt när saknad och förr kan bli vackra och inte bara sår.

  2. Ja kanske är det faktiskt så. Att man inte hittar rätt för att man tänker så annorlunda. Jag har hört det jag med. Och jag vet också hur sant det är. Ibland undrar jag också om det vore enklare att vara som alla andra, eller om det också kanske är svårare i och med att man aldrig sticker ut.

    Saknar dig. Hoppas vi kan ses snart ❤

    • Mm… Så med andra ord är det typ pest eller kolera? Osynlig eller alldeles för utstickande? 😛
      Åh jag saknar dig också vännen! Vi får styra upp nåt mycket snart! ❤

  3. Gamla kärlekar, djupa eller ytliga, är alltid fint på något sätt.

  4. MaRiA

    Åh ännu en gång, ”Han säger jag är annorlunda och jag säger att jag vet. Att få tänker som jag och att det är därför jag aldrig verkar finna rätt. Och jag undrar om det ibland inte vore enklare att vara som honom. Som alla andra. Men jag tror inte det. Inte enklare. Men kanske mindre ensamt.”

    Jag var på väg att skriva precis just dessa meningar i mitt inlägg för några dagar sedan. För den där meningen har jag hört så många gånger, med såväl beundran, förundran och frustration. Annorlunda är jag inte på ytan, men när det väl gäller så är jag nästan alltid det. En av mina vänner brukar säga till mig att jag är så typiskt svensk och ändå så himla otypiskt svensk.För henne är det positivt men jag brukar undra om det inte vore väldigt mycket enklare att bara vara som alla andra… Eller, tänk så skönt det vore att vara dum och inte fatta mer än att näsan sitter fram och rumpan bak. 🙂

    Kramar

    • Hahaha… Det här börjar bli lite löjligt 😉 Säker på att vi inte är tvillingar?
      Ja.. jag har fått höra det ett oräkneligt antal gånger jag med, på alla tänkbara sätt. Och skräll – jag brukar också få höra att jag är så jävla svensk och ändå så jäkla osvensk HAHA! Inte minst säger jag det ofta själv, för precis så känner jag mig oftast. Men jadu, ibland vore det nog skönt om man vore annorlunda än man är och mer som alla andra. Fast det är klart.. Jag skulle inte ha ett jota att skriva om 😉
      Kramar!!

  5. MaRiA

    Hahahaha great minds think alike! Damn it! Så jäkla speciella är vi tydligen inte alls. 🙂
    Krams!

  6. Det krävs väl nån form av att ”vara speciell” för att inse att man inte är så speciell after all. 🙂

  7. Som vanligt älskar jag dina ord…

    Kram Petti

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s