Om grannens son och bortglömda minnen


Det är märkligt hur vissa människor raderas ur ens minnen. Hur man liksom bara kan glömma bort deras blotta existens. Som om de suddats ut av tiden och aldrig riktigt funnits.

Jag kom att tänka på honom helt plötsligt. Vet inte vad det var som egentligen framkallade minnena av oss båda som vilsna tonåringar, men plötsligt fanns de bara där. Bilderna av hans mörka lockar och lite skygga leenden. Av hur hans far en gång nämnt för min far att sonen plötsligt verkade så glad jämt. Att han förändrats och numera var ivrig att hälsa på varje helg. Trots att han tidigare alltid klagat över att där inte fanns något att göra eller någon att träffa. Och minnet av hur allting började med ett väldigt oväntat telefonsamtal.

Grannens son var någon jag bara hört talas om. Bodde i Göteborg, liksom hans far en gång gjort, lyssnade på Kraftwerk och hälsade ibland på, men ville sällan. Jag antar att det lilla samhälle jag bodde i på den tiden inte direkt kunde mäta sig mot Göteborg. Där fanns knappt en affär ens och ännu färre intressanta människor att lära känna. Och varje gång han hälsade på sin far spenderade han hela dygnen inlåst på sitt rum och kom knappt ut därifrån mer än för att äta. Allt detta var sådant jag råkat höra när grannen pratade med mina föräldrar och jag minns jag vid något tillfälle slängde ur mig att ”..men säg till honom att komma över och hitta på nåt med oss” utan att riktigt veta vilket ”oss” jag menade och utan att riktigt tro någon skulle ta mig på orden. Och faktum var att jag ju faktiskt var lite nyfiken på den här sonen som det pratades om så mycket.

Första gången han ringde förstod jag ingenting. För inte kände jag igen rösten och inte namnet och samtalet med hans far hade jag redan glömt. Men så hade man alltså tagit mig på orden och innan jag visste ordet av var jag på väg till grannhuset för att för första gången träffa honom. Grannens son. Jag minns jag fick gå ända upp till vindsvåningen, där han hade sitt rum, och att han var betydligt längre än mig. Nästan axellånga, mörka lockar och svarta kläder. Och jag, som trodde att jag var blyg, förundrades över hur blyg han var. Vi var tafatta till en början, utan att veta vad vi skulle prata om eller varför vi riktigt befann oss i samma rum. Men trots det, trots tystnaden och den emellanåt pinsamma osäkerheten, så var det något som höll oss båda kvar där. Någon form av samförstånd kanske. Kanske var det just den där vilsenheten och känslan av att inte riktigt höra hemma som gjorde att vi någonstans ändå fann varandra.

Jag såg också förändringen. Hur han plötsligt började komma varje helg, alltid ivrig att se mig. Och jag, som trots att vi egentligen aldrig gjorde något mer än tittade på filmer och lyssnade på musik, tyckte om att sitta där i hans rum och bara vara tysta. Jag kan fortfarande förnimma den rent elektriska atmosfären i det lilla rummet den kvällen då han sökte mina fingrar och flätade ihop dom med sina, innan han strax efter försiktigt pussade mig på munnen. Och även om jag aldrig föll för honom så var det ändå något fint med allt det där. Oskyldigt och kravlöst.

Men det är märkligt. Hur allt det här tycks ha suddats ut och bleknat bort. Och hur jag fortfarande inte kan minnas riktigt vad som hände sen eller när vi slutade ses. Jag minns bara det. Två vilsna tonåringar i ett vindsrum och hans skygga leende. Och jag kan inte låta bli att undra vart han tog vägen.

 

Annonser

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

2 responses to “Om grannens son och bortglömda minnen

  1. Hoppas du mår bättre nu än igår .. inget roligt att läsa att du känner dig låg …

    Megakramar!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s