There’s a fine, fine line between friendship & love


Jag minns det som vore det igår. Det nya, plötsliga pirrandet och hur han med ens såg annorlunda ut. Ingenting, men precis allt, hade just förändrats. Kanske hade det med avståndet att göra. Det nya avståndet oss emellan som kom att romantisera hela vår relation. Som liksom kom att försköna och förstärka något som nog alltid funnits där, men som det aldrig funnits utrymme för. Någon slags svaghet. Tillgivenhet. Närhet. Attraktion. Något.

Vi hade alltid varit av den sorten. Fysiska till vår natur. Sådana som kramades och pussades och satt i knän och höll händer. På den tiden var hela min vänskapskrets sådan – hade nog aldrig stått ut utan närheten – men kanske han och jag mest av alla. Alltid fysiska. På samma sätt som vi alltid dragits till varandra. För mig var hans famn en plats där jag kunde finna värme och tröst. Alltid var jag välkommen och alltid kände jag mig lika hemma där. Så frågan är när det egentligen föddes, det där pirrandet? För jag minns inte exakt när. Eller vart vi var och varför. Jag minns inte ens om något särskilt hände, jag minns bara att det plötsligt fanns där. Som en del av mig och honom. Som en spännande, lite plågsam Hitchcock-historia man liksom bara var tvungen att se slutet på. Och för honom hade det börjat för längesen. Minns han berättade det för mig en gång när jag frågade varför han aldrig sagt nåt. Minns han log snett och såg på mig med bruna, varma ögon. Du har alltid varit upptagen, sa han. Och han hade rätt då. Jag hade alltid varit upptaget – mitt hjärta och mina ögon ständigt. Det har ofta varit så. Har haft en tendens att styras för hårt av mina känslor ända sedan barnsben. Kastat mig huvudstupa ut, fallit hårt, älskat djupt och brunnit ut. Jag har ofta brunnit ut. Gett så mycket av mig själv att jag till slut inte haft något kvar av mig för min egen del.

Någonstans tror jag att han visste det. Att han förstod min natur mer än någon annan även om det aldrig nämndes. Kanske var det därför. Kanske var det tanken på att vi skulle vara perfekta för varandra – såsom vi var som vänner – som fick oss att ta chansen när den slutligen behagade dyka upp. Och kanske var det så att vi ändå mest var förälskade i idén, för det dröjde bara någon vecka för oss att inse att vi inte var ämnade för varandra. För vi var bättre som de vänner vi varit innan och för att det inte fanns plats för den tafatthet som kommit med allt det där nya. För att vi båda hade förnuft nog att lyssna till våra hjärtan.

Men jag glömmer aldrig den första kyssen. Eller lättnaden när vi båda enades om att bara vara vänner.

Det är en hårfin linje mellan vänskap och kärlek. Så lätt det är att förväxla det ena med det andra. Så svårt det kan vara att ställa saker till rätta om det blir fel. Så fantastiskt det är med vänskap som överlever. Och ibland är det nog bäst att helt enkelt låta saker vara som de är.

Annonser

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

4 responses to “There’s a fine, fine line between friendship & love

  1. Det är egentligen aldrig sämre, när det slutar med vänskap. Det är ju också en sorts kärlek. Kram.

    • Indeed it is. Och den kan ofta vara betydligt längre än den andra typen av kärlek. Jag ångrar inte en sekund att det inte blev han och jag på DET sättet. Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s