And you were always my Spring

Så ligger vi där precis som förr. En kort. En lång. Utsträckta i gräset med ansiktena mot solen. Vi är nog av den sorten, han och jag. Sådana som behöver vända oss mot ljuset för att inte slukas av allt det där svåra, mörka. Värmen bränner mot mina jeansbeklädda ben, får mig att minnas alla de timmar och dagar förra våren som spenderades just precis såhär. Kaffe, cigg och gräsmattor i solen. Och så orden såklart. Alla de tankar som behövde hitta ut och alla de skratt vi delade. Där vi ligger finner jag tillbaks till det. Lugnet. Tryggheten. Det fina med att veta vi har vår vänskap att falla tillbaks på.

Bakom mina solglasögon tittar jag på honom och ler. Tänker att det inte spelar någon roll vad alla andra säger – vi kommer motbevisa dom han och jag. Stå där som exempel över att man inte alltid måste sluta upp i bitter fientlighet. Att man, tvärt emot vad alla säger, kan och vill vårda vänskapen trots att han och jag inte längre är ett som i vi. Att det inte alls är så himla svårt att ligga raklånga under klarblå himlar och bara vara. Prata som vänner gör. Lyssna och dela historier, skratt och tårar. Finnas till och bry sig om. Klappa ömt på de band som ännu finns kvar och ge av det som går.

Jag är så väldigt glad vi har kvar det, du och jag. 

Och jag funderar på det där med band. På hur lätt det ibland kan vara att klippa av och låta dom förlora sina fästen. Ta den enkla vägen ut. Fly. I vissa fall för att det inte finns en annan väg. Andra gånger av feghet och rädsla. Stolthet. Ilska. Och man låter dom gå förlorade – vänskaperna. Jag har också gjort det. En, två, tre, säkert fler gånger. Ibland har jag ångrat mig. Ibland har där inte funnits något annat sätt. Band är sällsamma ting. Så starka kan dom vara att de blir lika sköra som torra rosenblad när marken rämnar under ens fötter. De liksom faller sönder i ens händer om man inte är försiktig. Men har man tur kan de börja spira igen, vända ansiktena mot solen och växa till den allra finaste sorten av vänskap.

Det är så jag vill ha det. För mina band till dig finns kvar – de där starka vi fäste tidigt förra våren. Det började redan i orden vi skrev till varandra. Redan där vi möttes första gången bland tequila, tända ljus och Winnerbäck. Och må så vara att våra himlar rämnade och marken svek våra ben. Må så vara att inget blev som vi tänkt oss och vi inte fick varandra i slutet. Men banden finns kvar. Och det är så jag vill ha det. Du och jag med ansiktena mot solen. För varje solig vår kommer alltid vara lite extra din. Och om femtio år hoppas jag vi ligger där du och jag. Gråa strån och tusen erfarenheter rikare, utsträckta på en gräsmatta och samtalar om livets sällsamhet.

Så kanske fick vi varandra i slutet ändå.