Februarinatt


Det är något helande med att vandra ensam på upplysta gator i mörkret. Med hur den kyliga vinden biter tag i kinderna och får trädens kronor att dansa. Det är något speciellt med tystnaden här. Med isen över viken och den krasande snön under mina fötter. Med vassen och ekorna och de stora, utspridda villorna. Och med bultande hjärta står jag mitt på isen, i blåsten och bara andas. Andas. För att varje början har ett slut och varje slut en början och för att sådana ögonblick alltid är lite magiska. Magiska i sitt sätt att bryta ned samtidigt som de bygger upp.

Jag vet inte vart vinden kommer föra mig. Vet inte vad som göms bakom nästa hörn. Men jag kommer ändå aldrig sluta hoppas. Aldrig sluta tro. Varken för min egen del eller för andras. En dag vänder vinden. Det gör den alltid.

Annonser

16 kommentarer

Filed under Uncategorized

16 responses to “Februarinatt

  1. Det är något särskilt med att känna. Känna så där starkt. Även om man inte alltid gillar det man känner så vet man att man åtminstone känner. Man lever. Och du har rätt, det kommer vända.
    Kram.

  2. Tärningen

    Bra att du trivs Poccis….:)

  3. Jag kan inte kommentera! 😦

  4. Stark chey!! Jag tror på dig!!

  5. Oj, jag började gråta! :O Puss och kärlek

  6. tack så hemskt mycket för svaret :D♥

  7. Janet

    Sluta inte tro.
    Sluta inte hoppas.
    Sluta inte vara du.

    För du är så himla fin bara.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s