Om att återförenas med det förflutna


Han låter precis som N i telefon. På pricken identisk, sånär som på skrattet. Den förbytta, nu breda dialekten överrumplar mig så mycket att jag inte har en chans att hejda det skratt som bubblar upp genom magen. Och så sitter vi där. Han skrattar åt att jag skrattar och för ett ögonblick känns det nästan som att vara tillbaks i min gamla etta, i mitt gamla liv. Livet jag levde innan London och Menorca och Stockholm och allt däremellan. Jag vet inte om ni förstår, men det är en mycket sällsam känsla. Bitterljuv och lite förvirrande. Och oerhört värmande.

Och så sitter jag sen där. På ett tåg mot en återförening med det förflutna. Gitarristen är i stan. Han vill träffa mig, säger han och inom mig är känslorna så många och spridda att jag inte förmår skilja dem åt. Och så minns jag plötsligt det inlägg jag skrev för en tid sedan om hur cirklar alltid sluts till sist och tänker att ja, nog är det så alltid.

Så har dagen kommit till sist. Äntligen.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s