Om krympande rum


Mina ord sitter fast lite. Vågar sig inte riktigt ut som förr. Och någonstans i mig mumlas det om flykt. Det mumlas om att det utrymme jag tidigare hade här, sakta men säkert börjat krympa. För det är det som händer när man med tiden blir alldeles för bekväm. Släpper in för många som vet för mycket. Utrymmet krymper och luften räcker inte till. Jag behöver luften. Behöver svängrum nog att sträcka ut mina armar och snurra, snurra, snurra tills jag är så yr att allting plötsligt faller på plats.

Kanske behöver jag bara en flytt. En paus. Eller en helt ny väg. Jag vet inte. Jag vet bara att mina ord är rädda. Och nu närmar sig väggarna.

Annonser

16 kommentarer

Filed under Uncategorized

16 responses to “Om krympande rum

  1. Vet precis hur du känner och tänker. Man blir hämmad på något konstigt sätt.
    Ta en funderare på hur du ska lösa det!

    Kram

  2. S

    Åh! Nej!
    Lova att du säger till mig om du flyttar på dig, jag känner ju inte dig och kan därmed bjuda in mig själv! hihi

    🙂

  3. Det är lättare att skriva när man är annonym. När man inte får frågor i det mer verkliga livet om sådant man har skrivit för att få ut tankar och funderingar ur huvudet. Det verkliga livet och orden är inte alltid nödvändigtvis samma, intet menat att orden är osanning. Men de tittar fram lättare om det verkliga livet finns ett stycke bort. Man vill inte censurera de ord som flödar, vill inte analysera det man skriver och hur det kan tolkas. De ska bara komma av sig självt, det är då det blir som bäst.

    Jag har skuttat runt på ett par olika ställen, men mest för att jag släppte in ohyra som inte hade där att göra. Det är inte helt lätt dock att hitta en ny plats där man känner sig bekväm och hemma, men om du väljer att flytta så hoppas jag att du hittar denna nya plats snart för orden behöver komma ut.

    Lycka till! 🙂

    • Du uttrycker det så… precist. Och jag önskar att dom därute som ställer just dom där frågorna man inte vill få, kunde förstå och se på skrivandet på samma sätt som du just skrev. Att sluta skriva helt är ett alternativ jag inte riktigt tycker om – jag behöver skriva för att kunna hålla mig någorlunda frisk i huvudet. Så ja.. Om jag bestämmer mig för att flytta, så hoppas jag också att jag hittar den platsen.
      Tack!

      • Att sluta skriva är inget alternativ över huvud taget. Vi som har det som uttrycksform behöver få ha det för – som du så sant säger – att hålla oss någolunda friska i huvudet 🙂 Jag känner igen det där allt för väl. Får inte orden komma ut fastnar de där inne och det blir kaos tillsist för tankarna snurrar in sig i varandra och bildar en svårupplöst knut.

        Det går alltid att skriva utan att publisera, men har man väl börjat publisera är det faktiskt svårt att sluta för man vill ändå att någon ska kunna läsa och förstå, även om de bara ser fragment av helheten.

        Om du flyttar, ge gärna en liten hint i form av en kommentar eller dylikt – om du vill. Vore roligt att fortsätta läsa dina ord för jag känner igen mig i så mycket av det du skriver .

      • Haha.. det är ju just det här som är så fint med att publicera det som behöver komma ut. Att människor därute, som du, förstår även om det är, som du säger, fragment av helheten. Man känner sig liksom mindre ensam 🙂
        Men ja… I will let you know. Kram på dig

  4. Det här med att skriva har blivit som en terapi för mig. Jag har fått ett mycket klarare sätt att tänka, och jag kan hålla mig i styr. Visserligen kan man bara skriva i ett word-dokument, men det är något med att låta andra läsa det i det anonyma. Jag gillar det. Att få se det innersta hos människor, utan att faktiskt behöva veta vem denne person är, och veta att man inte är ensam. Att få känna att man faktiskt hör hemma någonstans, när det är som svårast.

    Det handlar inte om att undanhålla information, att ljuga eller gå bakom ryggen på någon utav sina kära. Utan ibland behöver man bara få lätta sitt hjärta, låta fingrarna skriva och få respons – utan att behöva bli dömd eller ifrågasatt. Ibland behöver man bara få vara.

    Säger också som de andra, om du väljer att flytta.. om möjligheten finns så vill jag följa med. Kommentera eller vad som helst. Sen som du vet, ölen är bara runt hörnet.

    bamsekramar

    • Ja det är ju så. Det är min terapi också – och som du säger så är det något visst med att låta andra läsa och få respons, utan att bli dömd eller ifrågasatt. Och veta att det finns fler än en själv som tänker och känner på samma sätt.
      Jag har inte bestämt något än, men hur det än blir så kommer jag att låta de som vill och som jag känner jag vill släppa in följa med. DU behöver knappast oroa dig för att inte vara en av dom. Kramar!

  5. Herreminje. jag tror förändring/flytt är bra ibland /Fröken B

  6. mh

    Har varit där du är nu tusentals ggr och har flyttat på mig ännu fler ggr.
    Det löser ingenting.
    Hur normalt det än är att man blir rädd och obekväm, för det är det när man liksom kippar efter andan, så handlar det troligast om att dina nya ord vill hitta sig fram.
    Att då behöva göra det framför en publik är sjukt skrämmande men tro mig, fortsätt skriv och skala fram dina ord oavsett.
    Ditt behov att få andas lite kommer ej rubbas; enbart du förstår och andas budskapet i dina texter och så kommer det att förbli.
    De andra ska du inte bry dig sååå mkt om, alla de eller vi för den delen plockar upp dina ord som vi vill. Otroligt skoj eller frustrerande, jag vet. Men! Så har det alltid varit och så kommer det förbli.
    Se det som en välsignelse att inte behöva ändra ngt som ej går att ändra på. Skitsvårt men det är dina ord värda.

    • Det beror väldigt mycket på hur man ser det. Jag vill flytta på mig för att det är för många människor därute, som vet vem jag och mina nära är, som inte förstår vad som finns mellan raderna på mina ord eller att man ibland ska ta saker med en nypa salt. Jag saknar anonymiteten.
      Det är inte publiken i sig, jag älskar att ni finns därute och läser och ger respons. Men jag behöver gränsen. Det är en sak att få frågorna man inte vill få face-to-face från människor som egentligen inte ens borde läsa det som skrivs, för att de redan vet lite för mycket av verkliga livet, och få samma frågor från någon som jag aldrig träffat. Jag skriver trots allt för att reda ut mig och mina tankar och mycket är ju just därför vinklat och förstorat, förminskat och fragmentariskt – och jag behöver göra det ohämmat. Behöver veta att mina ord inte kommer att såra de jag känner för att de missuppfattat det jag skrivit. Och anonymiteten, i mina ögon, löser just det problemet. Det är bara det att jag nu inte längre är så anonym som jag hade önskat.

  7. Vet nog inte riktigt hur jag skall uttrycka mig just nu.
    Jag hoppas att du snart finner svaret inom dig och följer det som hjärtat säger dig är rätt.
    Men vid tanken på att du kanske skulle försvinna så länkar jag till ett gammalt inlägg jag skrev och som får mig att tänka på dig och att du faktiskt mer än någon annan symboliserar det jag skrev då.

    http://alwaysbyheart.blogspot.com/2010/03/nagon-annans-ord.html

    Du och dina ord är liksom speciella.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s