Om Mexico


Mexico hörde av sig. Han är i stan och undrar om jag vill ses. Och jag skrattar och glömmer plötsligt bort min lilla bubbla av tristess. Det var år sedan jag senast fick ställa mig på tå för att lägga armarna om honom. Ja, han var oerhört lång redan då.

Jag var tolv första gången jag såg honom. Jag vet nu i efterhand att han hade sett mig länge. Hans farbror berättade det en gång för många år sedan, men det hör inte hit nu. Tolv var jag alltså. Och det var på den tiden jag fortfarande följde med på en och annan kyrkträff för ungdomar i min ålder. Det i sig är också en historia som inte riktigt hör hit. Men Mexico… Han hade en mörkblå slips med gula smiley-gubbar och var snäppet längre än jag. Brunbränd hy och mörka, kloka ögon som alltid tycktes le när han gjorde det. Och jag minns han etsade sig fast i min hjärna redan då, när han bjöd upp mig till dans för första gången. Men det var bara den enda gången och med tiden blev minnet diffust och suddigt.

Jag var fjorton nästa gång jag såg honom. Han var längre. Så väldigt mycket längre. Och jag blyg. Så väldigt mycket blygare. Vi dansade hela den kvällen. Jag minns fortfarande hur berusande det var att snurras runt där i mitten av folkhavet med honom. Och jag minns vi smet iväg i mörkret. Tätt, tätt ihop promenerade vi utan att våga ta varandras händer. Sådär som man gör när man är fjorton och blyg och får tunghäfta när ljudet tystnar och det känns som om han och du är det enda som existerar i hela världen. Han kysste mig i alla fall den kvällen. Och jag minns vi fick lite småskäll för att vi försvunnit sådär. Inom kyrkan skulle man ju gärna inte vara som en vanlig tonåring och smita iväg sådär och få en massa fuffens för sig. Hur det än nu var med den saken, så blev jag i sinom tid mycket kär i Mexico. Och han i mig. Hade en känsla att han så väldigt mycket mer i mig, vilket i sig snarare varit regel än undantag i min historia… Jag minns han skrev helt fantastiska brev till mig. Ja, vi brevväxlade mycket han och jag eftersom avståndet mellan oss gjorde det svårt att träffas frekvent. Han bodde nu inte i Mexico, men i Karlstad, och i slutänden var det just det avståndet som tog slut på vårt, inte särskilt långa, förhållande. Men det fina med det hela var att vi aldrig någonsin blev ovänner.

Nu har vi båda rest runt halva jorden sedan vi senast sågs. Hans småsyskon har blivit nästan vuxna och det har mina med. Han har odlat skägg och jag har bytt bana fler gånger än jag kan räkna. Då vågade vi knappt utbyta ett ord med varandra. Idag, när vi väl talas vid, har vi det motsatta problemet. Och tanken på att få träffa min Mexico med den torraste humorn på jorden gör mig riktigt, riktigt glad.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s