#11 – Om mina syskon


Dotter, barnbarn och äldst av fyra. Och det var inte lätt alla gånger. Att vara äldst. Eller yngre. Lillebror. Storasyster. Lillasyster. Storebror. Hund och katt. Ibland.

Stora lillebror. Ett år yngre och alltid lika sporttokig. Som vi bråkade om den där tv-dosan. Som jag körde runt dig i min rosa dockvagn. Som dina vänner har hängt efter mig. (Och jag antar det är nu jag måste erkänna att jag också efter dom ett fåtal gånger.) En sportintresserad bror bidrog till sportintresserade äldre killar i umgängeskretsen. Som bidrog till ändlösa timmar av dunken. Killerball. Brännboll. Och många nervsammanbrott för vår far och hans förstörda trädgårdsprojekt. Hund och katt, katt och hund. Men jag har alltid avundats dig förmågan att med enkelhet passa in och bli älskad av alla. Nu är du tillbaks i landet långtborta. Japan. Så avlägset det känns. Och orden för hur mycket jag saknat dig dom senaste åren räcker inte till. Du ska veta jag beundrar dig. Ditt mod. Din ödmjukhet.

Älskade söstra mi. Hur du och jag slogs som barn har jag skrivit om en gång. Alla ändlösa timmar av gräl och hårslit och tejpade gränser. Det slår mig nu att det enda som höll oss sams var kärleken till djur. Som Flax och Vips och deras trasiga vingar. Minns du dom? Hur vi matade dom med kalvsylta och inredde skolådor? Hur vi namngav skalbaggar och nyckelpigor och tjatade till oss husdjur? Och dom håller oss samman än idag. Djuren. Och jag har alltid önskat jag hade lika god hand med dom som du. Har alltid velat vara lika varm och ren i hjärta som du. Jag försöker. En dag hoppas jag att jag lyckas. Du och jag är inte längre katt och hund på daglig basis. Idag skrattar och gråter vi tillsammans. Vi växte isär för att växa samman, skrev jag än gång. Jag håller fast vid det än idag.

Lillelillebror. Mykyr (i.e. mjukdjur). Pollito (i.e. kyckling på spanska). Jag minns fortfarande första gången jag såg dig. Jag var nästan sex. Hade köpt en liten, ullig basset som present. Och jag var så stolt över min yngsta bror. Du var så liten (ibland är det så svårt att förstå hur stor du blivit). Så obeskrivligt liten. Tre månader för tidig. Du hade bråttom då. Idag verkar du så lugn. Inte alls som första gången. När jag skulle hjälpa mamma byta din blöja (på dig såg den enorm ut) och du kissade mig rakt i ansiktet. Du minns kanske inte. Men jag vet du aldrig glömmer låten jag skrev till dig som tioåring. ”Piss in the face”. Och jag var så stolt över de tre gitarrackorden jag lärt mig. Du och jag har alltid kommit överrens. Kanske för att vi är så lika i vår olikhet. Vår kärlek för böcker och det estetiska. Teatern och musiken. Och jag beundrar ditt lugn. Jag har alltid varit rastlös.

Syskon, älskade. Jag ser er för sällan. Jag talar med er för sällan. Hör av mig för sällan. Men vad vore jag utan er? Ni är mina förebilder. Min stolthet och min ryggrad. Och jag kanske aldrig kan säga det tillräckligt många gånger. Kanske aldrig kan förstå styrkan och sanningen i mina ord. Men ni kommer alltid vara hjältar i mina sagor.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s