#3 – Om föräldrar, rötter och vingar


Jag hörde någonstans det är tiden som räknas. Att tiden och stunderna tillsammans är det som lever kvar. Dom har alltid haft tid. Tagit sig tid. För mig. För mina syskon. För familjen. Tid att berätta saga efter saga och måla häst efter häst efter häst. Inte konstigt han tröttnade på att måla. Min outsinliga envishet måste ha drivit honom till vansinne. Men målandet kommer från honom. Och kärleken för hästar och dom flesta sorters djur. Han brukade berätta historier om sin tid som skötare åt en av Skandinaviens dåvarande snabbaste kapplöpningshästar. Historier om hur han jobbat som sköldpaddsskötare och skrubbat deras hårda skal.  Och jag drömde om att en dag få vara lika fantastisk som han. Lika bra hand med djur. Nuförtiden gnäller han när hunden vill ha uppmärksamhet, marsvinet kissar utanför buren och klumpiga katten har ner saker. Men han kan inte dölja oron i sina ögon när något felas dem.

Han är trött idag. Jobbar alltid för mycket för att det ska gå runt. Ändå skulle han aldrig säga nej om vi behövde pengar. Trots att det är något han knappast har själv. Och kanske är det därför han är så väldigt omtyckt. Kanske är det därför man reser långväga för att frisera sig hos honom, mitt ute i ingenstans. För att hans förmåga att få folk att må bra inte är jämförbar. För att han alltid tar sig tid att lyssna och prata om det behövs. För att han har glimten i ögat och skämten alltid är nära. För att oavsett hur trött han är, skulle han aldrig överge de han älskar. Idag ser jag på Mowgli. Och ibland kan jag se min far i honom. Det är därför jag vet.

Hon stannade hemma. Baddade skrapade knän och torkade salta kinder. Bakade lussekatter och bullar och tårtor och kärleksmums. Sysselsatte halva byns ungar. Och vi var hennes hela värld. Kanske var det därför hon var så orolig. Kanske var det därför hon ofta höll mig för hårt. Så hårt att jag inte stod ut. Så hårt att jag vände mig mot henne. Jag har berättat förr, det tog tid att förstå. Ja, många, många år. Men jag förstår nu. Och jag förstår att allt som hände bara gjorde oss starkare. Att hennes kärlek för oss är så stark att hon inte alltid vetat bättre. Att utrymmet ibland varit för litet, gränserna varit för många. Men det är så lätt att förstå efteråt, sådant här. När stormen är utriden. Men hon stod alltid kvar. Ibland utom synhåll, men hon fanns där. Med utsträckta armar. Och jag vet att hon, liksom jag, liksom min far, ridit ut många stormar.

Min familj är födda krigare. Min mor gav oss rötterna. Min far gav oss vingarna. Och inget är större än kärleken.

Annonser

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

3 responses to “#3 – Om föräldrar, rötter och vingar

  1. Kan tala om för dig att din lista är den enda jag läser 🙂
    För ingen har såna ord som du vännen!

    Kram

  2. Pingback: #7 – ”No distance of place or lapse of time can lessen the friendship of those who are thoroughly persuaded of each other’s worth.” | I think it's a Rainbow

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s