#2 – Min första kärlek


Jag har aldrig funnit svårighet i att bli kär. Kanske har det varit mitt stora fel. Att alltid känna för mycket. För snabbt. För intensivt. Precis som i böckerna där hjältinnan vänder upp och ner på jord och liv för sin stora kärlek. Sådan har jag varit så långt jag minns. Åtminstone i dagdrömmarna. I det verkliga livet vågade jag sällan erkänna det. Min kärlek. Från den obetydligaste lilla småkärlek, till den mest brinnande. Oftast har man fått lura det ur mig.

Så vem var då min första kärlek? Alla dom otaliga småförälskelser jag aldrig uttalade högt? Eller den första jag vågade släppa innanför mina skyddande murar? Det första att få se vem jag verkligen var? Den första som fick dagdrömmarna att förverkligas?

Jag kommer aldrig glömma hur lätta hans fingrar var över gitarrsträngarna. Eller hur varenda tjej på skolan alltid råkade sitta runtom honom vart han än befann sig. Hur dom fladdrade med ögonfransar och skrattade tillgjort åt det han sade. Jag höll mig i bakgrunden. Lyssnade till hans röst och log. Och nog hade jag önskat jag vågat sitta där längst fram, vid hans sida och visat honom mitt intresse öppet. Men nej. Jag var ju trots allt bara jag. Så jag höll mig i bakgrunden.

På skolavslutningen i ettan kompade han mig. Och jag vågade inte möta hans blick. Men när jag märkte hans ögon söka mina så gungade marken under mina fötter. Fjärilarna löpte amok i min kropp när han efteråt kramade mig och sa vi skulle höras. Och alla märkte. Alla utom jag. När han ringde och frågade om jag ville med till hamnen och köpa glass, trodde jag det var just glass och en vän han ville ha. Jag trodde fel.

Åren med honom flög förbi. Och det var inte alltid lätt. Med mig är det nog aldrig helt lätt. Men han blev min trygga klippa. Och tillsammans fick vi jorden att snurra. Jag minns hur han kunde få mig att skratta… Ja, få människor kunde framkalla skratt som han. Även när han inte försökte. Och han var så bra på dom där små sakerna. Han tog hand om mig när jag var sjuk och jag lämnade inte hans sida när han fick körtelfeber. Jag höll hans hand när deras golden retriever avlivades. Han strök mitt hår när prestationsångesten blev för mycket. Sommardagar med honom var fantastiska. Hur vi satt samlade med vänner kring brasor på stränder och åt och drack och sjöng. Hur han skjutsade mig runt hela staden på sin svarta cykel. Och jag vet inte riktigt hur det kom sig, men i mina minnen finns inte en tråkig stund med honom. Sorgsna, svåra och jobbiga stunder, ja. Men inte stunder av tristess. Kanske var det därför jag inte tröttnade. Som på alla de som varit före honom. Och jag skulle ha gett honom allt…

Men livet kan förändras över en natt. På ett ögonblick kan marken under dina fötter rämna och inte ens den tryggaste klippa har makt att hålla dig uppe. Jag vet han försökte. Jag vet han aldrig skulle ha släppt. Och därför glömmer jag honom aldrig.

Annonser

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

2 responses to “#2 – Min första kärlek

  1. Pingback: Om en gitarrist och ett ouppklarat missförstånd | I think it's a Rainbow

  2. Pingback: Om att återförenas med det förflutna | I think it's a Rainbow

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s