Om bräcklighet och att aldrig veta


Hon ser så bräcklig ut där hon ligger. Gula sjukhusfiltar och ljusa väggar. Tunn. Nästan genomskinlig. Som om de senaste månaderna gått i ultrarapid. Och mitt hjärta värker. Det är inte såhär det ska vara. Det har inte varit som det ska vara på flera år nu. Och jag har inte varit där. Har inte förstått förrän nu hur snabbt det går när det börjar närma sig. Slutet. Det där som jag inte vågar tänka på. Det där som innebär att hela världen kommer att förändras ännu en gång. Och det gör så ont att veta det är så det måste vara. Så det måste bli. Och det gör ont att se någon man älskar tyna bort sådär. Se förvirringen och glömskan och smärtan över att inte känna igen oss i hennes ögon. Hur hennes ögon tåras när hon i ett klart ögonblick säger att hon älskar oss. Ber om förlåtelse för att hon inte minns.

Jag kysser henne mjukt på den insjunkna kinden innan jag går. Rädd för att krama för hårt. Det känns som om den tunna kroppen ska falla sönder i mina händer. Och jag tänker på pappas ord om att man aldrig vet när det är sista gången. Jag vet han tänker på mormor. Hur hon rycktes ifrån oss alldeles för tidigt och utan förvarning. Får svårt att andas och måste gå.

Jag älskar dig farmor lilla, viskar jag. Man vet aldrig när det är sista gången.

Annonser

1 kommentar

Filed under Uncategorized

One response to “Om bräcklighet och att aldrig veta

  1. Pingback: Om den tiden på året.. | I think it's a Rainbow

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s