‘For she was born in another time..’


Hela huset sover. I gamla hus som det här vet man det på hur de tunga, jämna andetagen ljuder genom varje vägg. De blandas med ljudet av regnet som strilar nedför fönstren. I bakgrunden kan man höra ett svagt kuttrande från det fluffiga, lilla marsvinet. Men annars tyst. Så tyst att det nästan känns surrealistiskt. För i Stockholm är det aldrig tyst, hur gärna jag än vill det ibland.

På en köksstol sitter jag uppkrupen. Lyssnar på historier min mor berättar om sin ungdom, om mormor och om min far. Historier jag aldrig förut hört, trots att jag har material nog för att skriva böcker om deras liv. På något vis finns där alltid mer. Nya upptäckter. Historier som återges i ett annat sken än de jag tidigare hört. Och jag sitter där tyst och iakttar min mor plocka med detena än det andra och jag undrar varför det är första gången jag får höra om när min far som arg femtonåring flydde landet och lämnade sin familj utan ett ord. Om hur han inte hörde av sig på två år och sedan en dag plötsligt kom tillbaks. Det kunde varit jag, tänker jag. Inser snart att det var det. För också jag var en arg femtonåring när jag lämnade hemmet. Och kanske var jag inte lika modig, kanske lämnade jag varken land eller län, men jag ville härifrån. Bort från hålan. Mest av allt ville jag bort från min mor. Hon som varken förstod eller ville acceptera att min väg inte var hennes. Inte lika spikrak. Jag har alltid lärt bäst genom mina egna misstag. I efterhand förstår jag att det var det hon ville undvika. Mina misstag. Det skulle komma att ta två flyttar och flera år innan jag förstod hon bara ville väl. Att hon bara inte förstod ett bättre sätt att visa mig, än att hålla mig för hårt. Mig har man aldrig kunnat hålla hårt. Jag slutar andas då.

Och jag tänker att kanske är det så ändå. Att äpplet inte faller långt från trädet. För i historierna om min far ser jag mig själv. Och jag skrattar ibland. Gråter. Förundras. Det blir så svart på vitt när det inte handlar om mig, fastän det gör det. Fastän jag känner igen varje handling och villoväg. Varje dumdristig impuls. Behovet av att gå en egen väg, mot strömmen. Trots allt det fula, trots allt det svåra, är jag glad att det är så. Att jag alltid valt min egen väg. För just den vägen ledde mig tillbaks. Och medan jag sökte, förstod också hon.

Idag ser jag henne i ett annat ljus. Och tacksamheten vet inga gränser.

Annonser

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

4 responses to “‘For she was born in another time..’

  1. Visst är det väl så, att man kan lära sig en hel massa från sina föräldrars berättelser. Oftast finns det en hel massa att lära sig om sig själv i dem också. Men när man får dem berättade för sig den första gången så inser man inte det, man förkastar dem som gamla historier som inte har något värde. När man egentligen borde ta till sig varenda ord.

    Det gäller bara att inse detta.

    • Jag förstår vad du menar.. Men jag har alltid älskat historierna man berättat för mig, alltid tagit dom till mig just därför. Men den här gången var det historier av ett helt annat slag, allvarliga istället för lite mer komiska med allvarliga inslag. Men ja.. lär sig det gör man.

  2. Pingback: Om bräcklighet och att aldrig veta « I think it's a Rainbow

  3. Pingback: #3 – Om föräldrar, rötter och vingar « I think it's a Rainbow

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s