Om Flinet


Han presenterar sig som Flinet. Och vi bara skrattar. För hur tar man väl någon allvarligt som kallar sig själv för Flinet? Men nog förstår vi, för han flinar mest hela kvällen. Och jag vet inte riktigt vad som händer där mellan allt flaskklirrande och pingisspelande, men han verkar fatta tycke för oss. Så pass att han glömmer sina vänner och störtar efter oss när vi lämnar puben. Så pass att han får så bråttom att komma ikapp oss att han ramlar ner för campus alla trappor.

Och jag vet inte varför, men Flinet verkar ha fatta tycke för just mig. Lite mer än för alla andra. Dom andra ser det också och vi tittar på varandra och brister ut i skratt. Och Flinet sitter mest förnöjt och pratar fast ingen riktigt lyssnar. Trots att han pratar norrländska. Och någonstans mitt i allt börjar alla gå av tåget och vi skiljs åt olika håll och det är inte förrän jag gått på mitt eget tåg som jag upptäcker Flinet. Att han inte försvunnit åt sitt eget håll.

– Vart ska du? frågar jag vänligt.

Äh, jag bor i Helenelund, men jag drar med dig, svarar han som om det vore den mest självklara saken i världen.

Och jag sitter för ett ögonblick helt perplex. För när hände detta? När fick han för sig att jag ville ha med honom hem? Och jag rynkar pannan och försöker förstå vad som försiggår innanför hans pannben, men jag vet inte om jag blir så mycket klokare.

– Ehm.. Till mig och min POJKVÄN? undrar jag roat och drar lite på munnen.

Han ser lite fundersam ut en stund. Jag tänker han måste ha förstått min poäng, eftersom han slutar prata. Och flina. Och så stannar tåget och jag nickar hejdå till honom, men jag hinner inte mer än tio meter innan han plötsligt är där igen, vid min sida. Och nu pratar han oavbrutet igen. Flinar till och med. Och jag stannar upp och tittar på honom.

– Ska inte du hem? säger jag.

– Nej, men alltså jag hänger med dig. Det är lugnt. Vart bor du?

– Lugnt? Jag ska hem. Till mig och MIN POJKVÄN.

– Är han hemma?! utbrister han, som i chock.

– Ehm, ja?

Och helt plötsligt sjunker det in. Hans panna liksom rynkas och helt plötsligt vänder han på klacken och försvinner bort till perrongen igen. Han som kallar sig för Flinet slutar äntligen flina. Och jag tar rulltrappan upp och undrar vad det just var som hände. Vart kom den där snubben ifrån? Och varför och när fick han för sig att jag ville ha med honom hem?

Annonser

16 kommentarer

Filed under Uncategorized

16 responses to “Om Flinet

  1. Hahaha det hade vart roligt om han följde med ändå. Undrar bara hur Mowgli hade reagerat 🙂

  2. Haha, klockrent! Tafatt eller blyg kan man inte beskylla honom för att vara i alla fall.. 🙂

  3. *fniss* visst är världen och människorna underbara =0)

  4. Hahahahaha….
    Samtidigt är det sorgligt att det i hans värld var naturligt att du ville ha med honom hem trots att du har pojkvän.

  5. Milla

    Tror du också råkat ut för det fenomenet där man är glad och charmig mot killen och han misstolkar det totalt och tror att man är intresserad. Fast man bara är lika glad och charmig mot honom som mot alla andra i sällskapet. Men vissa tar till sig sånt som svampar. Han verkar vara en sådan. (Och kanske ovanligt trögfattad också 😉

    • Haha, ja det där låter himla bekant 😉 Brukar få höra ganska ofta att jag kan uppfattas som superflirtig, medan jag själv aldrig fattar vad som är grejen. Är ju bara en sån som naturligt skrattar/ler ofta och mycket, tycker om att retas och är dessutom väldigt fysiskt på så sätt att jag gärna kramas eller puttas eller vad det nu kan vara. (Dock tror jag knappt jag rörde vid snubben ifråga en enda gång, så på den biten förstår jag verkligen inte vad han tänkte haha!)
      Men ja, du har nog rätt där 😛

  6. Hahahaha! Känns inte som att han riktigt hade alla kanoter i sjön den där. Han borde fattat den första piken, med tanke på att den ändå var rätt tydlig 😛

  7. Haha, på nåt sätt blir folk som pratar norrländska alltid lite mer förlåtna 😉

  8. Neemo

    Hahahahha!!! 😀 Jag skrattar så jag tror jag får kramp i magen!! Det var det roligaste jag hört på gud vet hur länge!! 😀 Dock ska tilläggas att jag vet hur det känns.. 😉 Man tror man är aldrig så tydlig med att man inte är intresserad osv, men det går inte riktigt in.. Är också av den typen som pratar, skrattar, kramar, retas och (tydligen) är det inte så vanligt.. 🙂 Haha.. Nu kommer jag iaf gå runt och småskratta resten av dagen så tack för det! Kan behövas en kall novemberdag. Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s